Tillbaka
Under 1900-talet förändrades jordbruket mycket snabbt och radikalt. Foderproduktionen flyttade från oplöjd och ogödslad ängsmark till uppplöjd och konstgödslad åker. Denna typ av foderproduktion kallas för vallodling. Insamlingen av hö från naturängar och kärr, skörd av lövfoder från lövträd och vass i havsvikar samt insamling av lavar som tilläggsfoder från så kallade mossaland försvann. Naturängarna växte igen och också naturbetesmarkerna drabbades av förändringen. Betesvallar på plöjd och gödslad åkerjord fick allt större betydelse, medan hagar och betesängar lämnades att växa igen.
Följden har varit att den ljusälskande ängsfloran försvunnit från stora arealer. I dag finns det bara små rester kvar av naturängar och betesängar och de bästa exemplen hittas ofta inom naturskyddsområden.
Artrika övergångsmiljöer
Vägkanten är en övergångsmiljö där växter från flera olika ekosystem möts och därför är den ofta en ekoton, det vill säga ett växtsamhälle som förmedlar övergången mellan två helt olika samhällen. Vägkantens ekotoner är ofta ängssamhällen i övergången mellan skog eller åker och den vegetationslösa körbanan.
Ekotoner är kända för att ofta ha en större artrikedom än de omgivande samhällena, och många av ekotonens arter förekommer inte i de omgivande grundsamhällena. Orsakerna till ekotonernas artrikedom är flera: ett gynnsamt mikroklimat, goda näringsförhållanden och inte minst det slitage som ekotoner ofta är utsatta för genom olika slag av skötsel, så som den årliga slåttern på vägkanterna.
Vägkanternas växter hör hemma i skogar, på ängar, berg, kärr och stränder och ibland i sötvatten. Därtill förekommer talrika trädgårds- och åkerogräs samt ruderatväxter, det vill säga växter som bara trivs på av människan skapade ståndorter, vilka ibland kallas med en gemensam benämning för skräpmark. Förutom den naturliga floran och människans följeslagare (ogräs, ruderater) finns på vägkanterna också arter som sås in i samband med vägbyggen för att snabbt få ett slutet växttäcke och därigenom motverka erosion på branta vägslänter.
Rik vägkantsflora på Åland
Vägkanterna kan ofta ha en förbluffande rik flora. I Frebbenby i Hammarland antecknades kärlväxterna på en sträcka av cirka 200 meter på vardera sidan av huvudvägen till Eckerö. Sammanlagt påträffades drygt 130 kärlväxtarter och av dem kan mer än 110 karakteriseras som mer eller mindre typiska ängsarter, bland annat flera arter av blåklockor, måror, klöver, fibblor, fingerörter och tiotals gräs. Många mera krävande kalkgynnade ängsväxter förekom också, till exempel blodnäva (Geranium sanguineum), solvända (Helianthemum nummularium), krissla (Inula salicina), spenört (Laserpitium latifolium), tvåblad (Listera ovata), rosettjungfrulin (Polygala amarella), jungfrulin (Polygala vulgaris), gullviva (Primula veris), mandelblomma (Saxifraga granulata), axveronika (Veronica spicata) och slankstarr (Carex flacca).
Typiska vägkantsväxter
Ängshavreroten (Tragopogon pratensis) är kanske den mest vägkantsbundna växten på Åland. Ytterst sällan påträffas denna ängsväxt långt från vägkanterna. Dess gula blomkorgar lyser på förmiddagarna i juni-juli överallt längs Fasta Ålands huvudvägar. Växtens engelskspråkiga namn, Jack-go-to-bed-at-noon, syftar just på dess förmiddagsblomning. På eftermiddagen är blomkorgarna slutna och då lägger man ofta inte alls märke till växten. Då frukterna mognar bildas glesa, stora, svagt brunaktiga fjunbollar av samma typ som maskrosornas fjunbollar.
Den krypande och tämligen lågvuxna stor- och gulblommiga revfingerörten (Potentilla reptans) växer ofta som mattor längs vägrenen nära asfaltkanten. Den sprider sig effektivt med sina långa revor. Den är mycket allmän som vägkantsväxt, men den påträffas också ganska allmänt i olika slag av torrare ängar.
Kungsljus (Verbascum thapsus) hör till landsvägarnas karaktärsarter. Till skillnad från de föregående arterna växer kungsljus i allmänhet en bit från vägrenen, vanligtvis i motlutens torrängsvegetation.
Andra typiska ängsväxter som främst påträffas på vägkantsängarna är åkervädd (Knautia arvensis), renfana (Tanacetum vulgare), toppklocka (Campanula glomerata), som är särskilt allmän längs vägarna på Hagaslätten i Saltvik, samt det grova gräset bergrör (Calamagrostis epigejos) som ofta bildar täta ruggar längs våra vägar.
Vägkantsogräs
Många typiska vägkantsväxter hör till den grupp av växter som brukar kallas ogräs, som vi vanligtvis förknippar med åker och trädgård, till exempel kirskål (Aegopodium podagraria), åkertistel (Cirsium arvense), vägtistel (Cirsium vulgare), kvickrot (Elymus repens), mjölktistel eller åkermolke (Sonchus arvensis var. arvensis), baldersbrå (Tripleurospermum inodorum), hästhov (Tussilago farfara) och brännässla (Urtica dioica). Därtill ser man ofta också rena odlingsväxter, framför allt ryps (Brassica rapa ssp. oleifera).
Många ogräsväxter är kvävegynnade och klarar sig därtill bra på störd mark, vilket både vägkanterna och odlingsmarkerna representerar. Särskilt hundfloka (Anthriscus sylvestris) och ogräsmaskrosor (Taraxacum, sektion Ruderalia) blir ofta dominerande.
Kärr- och vattenväxter
Då ett landsvägsdike blir vattenfyllt och vattnet blir stående längre tider kan kärr- och vattenväxter snart ta diket i besittning. Om landsvägsdikena har tillräckligt djupt vatten som kvarblir tillräckligt länge utvecklas en ren vattenvegetation.
På nygrävda dikesbottnar och -kanter på kalkrik blöt eller fuktig finmo- och mjäljord trivs många av kalkfuktängens växter, så som tätört (Pinguicula vulgaris), rosettjungfrulin (Polygala amarella), majviva eller blåviva, ålänningarnas ersmässa (Primula farinosa), kalkgräset älväxing (Sesleria caerulea) och flera kalkkrävande starrarter. De förekommer också i rikkärr (kalkkärr). Både kalkfuktängarna eller Sesleria-ängarna, som de också kallas, och rikkärren har minskat mycket på Åland och därför är landsvägsdikena mycket viktiga refugier för flera av kalkfuktängens och rikkärrens arter.
Orkidéer som vägkantsväxter
Många orkidéer växer på vägkanter, såsom skogsnycklar (Dactylorhiza maculata ssp. fuchsii) och skogsknipprot (Epipactis helleborine). Speciellt kan nämnas Johannesnycklar (Orchis militaris) som påträffades i juni 1999 på östra Åland. Ett ganska storvuxet blommande exemplar växte på en flack vägren invid ett dike. Under somrarna 2000–2003 kunde Johannesnycklar inte återfinnas, men 2004 växte sju småvuxna blommande exemplar på platsen och 2005 fanns hela 43 exemplar, av vilka 41 i blom. Många orkidéer är kända för sitt nyckfulla uppträdande och Johannesnycklar är inget undantag från detta.
På det finländska fastlandet har också sällsynta orkidéer dykt upp på vägkanter. I Tvärminne by upptäcktes den i vårt land mycket sällsynta arten purpurknipprot (Epipactis atrorubens) på en sandig vägkant. Denna kalkorkidé växer bland kalktegel som blivit slängda i vägkanten. Johannesnycklar konstaterades växa vid landsvägen i Syndalen under senare delen av 1980-talet. Rikkärrsorkidén kärrknipprot (Epipactis palustris) påträffades 1985 i ett landsvägsdike vid Björneborgsvägen i norra Esbo. Under åren 1986-89 fördubblades antalet skott, från ca 60 till närmare 130. Så länge diket har kvar sin rikkärrsprägel och hålls öppet kan orkidén växa kvar.
Sällsynta och oväntade arter
Vägkanter kan bli fristäder för sällsynta växter. Den intensivt gulblommiga färgkullan (Anthemis tinctoria) påträffas på några ställen på Åland. Andra sällsynta vägkantsväxter är spåtistel (Carlina vulgaris), en hotad art på Åland och bolmört (Hyoscyamus niger), en gammal medicinal- och trolldomsört. På en brant vägslänt på Prästö strax öster om Bomarsund växer gul fingerborgsblomma (Digitalis grandiflora). Den odlas som prydnadsväxt, men inte alls lika ofta som vanlig fingerborgsblomma (D. purpurea). Man kan fråga sig hur den kommit till Prästö; en möjlighet är att denna växt, som växer närmast oss i Baltikum och förekommer bland annat i Karpaterna, skulle ha kommit hit redan under ryska tiden.
Hur sprids vägkantsväxterna?
Många vägkantsväxter sprids till vägkanterna på naturlig väg. Vindspridning är ett av de effektivaste spridningssätten. Tistlar, dunörter, fibblor, maskrosor, ängshavrerot och hästhov är exempel på vägkantsväxter som har fjunförsedda frön. Många ettåriga, till exempel backtrav (Arabidopsis thaliana) och tvååriga, såsom backskärvfrö (Thlaspi caerulescens) och kungsljus samt många gräs har små och lätta frön eller frukter som blåser längs körbanan. Vinddraget från trafiken har en stor betydelse härvid. Strandråg (Leymus arenarius) är ett havsstrandsgräs som numera växer allmänt längs många av våra huvudvägar, till exempel längs huvudvägen från Hangö via Lojo till Hyvinge. Trafiken sprider uppenbart strandrågen som trivs bra på vägkanterna som saltas vintertid. Också bildäck kan bidra till spridningen eftersom jord med däri befintliga frukter och frön kan fastna i däckens mönstring.
Andra spridningssätt är också möjliga och en av de viktigaste är insådd av växter på vägkanterna. I samband med ny- eller ombyggnad av vägar har vägbyggaren ofta sått gräsfrö på vägkanterna för att snabbt få ett slutet växttäcke som motverkar erosion. Olika gräsfröblandningar används och i dem kan frön av olika örter också ingå, vanligen som fröförorening. Vägmyndigheten i Finland har använt bland annat nordamerikanskt gräsfrö, till exempel krypven (Agrostis stolonifera). Med gräsfröet kommer frön av exotiska växter. Som exempel kan nämnas tiggarstav (Plagiobothrys scouleri), en gulblommig nordamerikansk förgätmigejsläkting, som påträffats på vägslänter i bland annat Uleåborgstrakten och Kuusamo och en hos oss tidigare okänd art, Navarretia intertexta (Polemoniaceae), som påträffats i Oulanka nationalpark tillsamman med bland annat gräset ekorrkorn (Hordeum jubatum). Ett annat exotiskt gräs påträffades på en vägkant i Oulanka-trakten 1999, nämligen kanadaråg (Leymus innovatus). Växten har av allt att döma kommit med gräsfrö som såtts på vägkanterna. Kanadaråg har påträffats också i norra Sverige på vägkanter.
Också avsiktlig inplantering av speciella växter förekommer. Vägmyndigheterna har sått ut blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) i stor skala längs våra vägar och lupiner pryder nu vägrenar och vägslänter överallt i södra delen av landet. Tyvärr är blomsterlupinen ganska agressiv i sitt uppträdande. Den konkurrerar ut annan vägkantsväxtlighet och invaderar också närbelägen terräng. Ibland inplanteras också inhemska växter; längs Tammerfors motorväg planterades tusentals plantor av backtimjan (Thymus serpyllum) och därtill såddes ärtväxter, till exempel kråkvicker (Vicia cracca) och rödklöver (Trifolium pratense), för att gynna fjärilfaunan.
Nya vägkantsarter
Nya växtarter dyker då och då upp på vägkanterna. Några vindspridda växter, bland andra rosendunört (Epilobium hirsutum), amerikansk dunört (E. adenocaulon), vitblommig dunört (E. rubescens) och bredkaveldun (Typha latifolia) är exempel på växter som invaderat landvägsdiken under 1900-talet, både på Åland och annorstädes i Finland.
Två andra vindspridda arter som blivit allt vanligare på Åland under de senaste åren är ullört (Filago arvensis) och klibbkorsört (Senecio viscosus); den senare var inte känd i landskapet under förra hälften av 1900-talet. Under de senaste decennierna har klibbkorsörten expanderat mycket kraftigt längs vägnätet och arten påträffas numera vid alla färjfästen och inte bara på vägkanterna utan också på grusstränder och i strandklippornas klippspringor, där den växer tillsammans med den ursprungliga hällmarksarten bergkorsört (Senecio sylvaticus).
I samband med nybyggnaden av Lemlandsvägen från slutet 1990-talet såddes uppenbart gräsfrö på de nakna slänterna. Med gräsfröet har uppenbarligen blåeld (Echium vulgare), praktkungsljus (Verbascum speciosum), en art som inte tidigare påträffats vare sig på Åland eller i Finland, och stor ängssyra (Rumex thyrsiflorus) kommit in.
Vid ett annat vägbygge dök flera för Åland främmande arter upp på de branta vägslänterna: stor getväppling (Anthyllis vulneraria ssp. carpatica), esparsett (Onobrychis viciifolia) och pimpinell (Sanguisorba minor) samt den högvuxna käringtandsrasen Lotus corniculatus var. sativus.
Vägkanternas betydelse för floran
Enligt Statistisk årsbok för Åland 2004 omfattade Ålands allmänna vägar (lands-, bygde- och kommunalvägar) år 2003 en sträcka på 912 km. Om vägkantens bredd inklusive diket i medeltal är två meter finns det längs de allmänna vägarna en bård av vägkantsvegetation som har en areal på ungefär 365 hektar, en icke föraktlig andel av Ålands totala ängsareal. Trots att skötseln av vägkanterna vanligen sker med grova traktorredskap har vägkanternas ängsvegetation blivit ett mycket viktigt refugium för ängsfloran.
Skribenten är emeritus professor i botanik vid Helsingfors universitet.
4/2005: På landsvägskanterna lever ängsväxterna kvar
01.08.2005
av Carl-Adam Hæggström. De traditionellt skötta ängarna med sin artrika flora har till största delen försvunnit. Men det finns en modern typ av ängar som sköts regelbundet, ofta varje år. Det är vägkanterna, som blivit en fristad för överraskande många ängsväxter. Carl-Adam Hæggström har botaniserat längs vägarna på Åland och i närbelägna områden i Finland och Sverige.
 |
| Praktkungsljus (Verbascum speciosum på vägslänten i Skag vid Lumparsund. Slänten är slagen, men kungsljusen har lämnats kvar. Foto: Carl-Adam Hæggström |
Följden har varit att den ljusälskande ängsfloran försvunnit från stora arealer. I dag finns det bara små rester kvar av naturängar och betesängar och de bästa exemplen hittas ofta inom naturskyddsområden.
Artrika övergångsmiljöer
Vägkanten är en övergångsmiljö där växter från flera olika ekosystem möts och därför är den ofta en ekoton, det vill säga ett växtsamhälle som förmedlar övergången mellan två helt olika samhällen. Vägkantens ekotoner är ofta ängssamhällen i övergången mellan skog eller åker och den vegetationslösa körbanan.
Ekotoner är kända för att ofta ha en större artrikedom än de omgivande samhällena, och många av ekotonens arter förekommer inte i de omgivande grundsamhällena. Orsakerna till ekotonernas artrikedom är flera: ett gynnsamt mikroklimat, goda näringsförhållanden och inte minst det slitage som ekotoner ofta är utsatta för genom olika slag av skötsel, så som den årliga slåttern på vägkanterna.
Vägkanternas växter hör hemma i skogar, på ängar, berg, kärr och stränder och ibland i sötvatten. Därtill förekommer talrika trädgårds- och åkerogräs samt ruderatväxter, det vill säga växter som bara trivs på av människan skapade ståndorter, vilka ibland kallas med en gemensam benämning för skräpmark. Förutom den naturliga floran och människans följeslagare (ogräs, ruderater) finns på vägkanterna också arter som sås in i samband med vägbyggen för att snabbt få ett slutet växttäcke och därigenom motverka erosion på branta vägslänter.
Rik vägkantsflora på Åland
Vägkanterna kan ofta ha en förbluffande rik flora. I Frebbenby i Hammarland antecknades kärlväxterna på en sträcka av cirka 200 meter på vardera sidan av huvudvägen till Eckerö. Sammanlagt påträffades drygt 130 kärlväxtarter och av dem kan mer än 110 karakteriseras som mer eller mindre typiska ängsarter, bland annat flera arter av blåklockor, måror, klöver, fibblor, fingerörter och tiotals gräs. Många mera krävande kalkgynnade ängsväxter förekom också, till exempel blodnäva (Geranium sanguineum), solvända (Helianthemum nummularium), krissla (Inula salicina), spenört (Laserpitium latifolium), tvåblad (Listera ovata), rosettjungfrulin (Polygala amarella), jungfrulin (Polygala vulgaris), gullviva (Primula veris), mandelblomma (Saxifraga granulata), axveronika (Veronica spicata) och slankstarr (Carex flacca).
Typiska vägkantsväxter
Ängshavreroten (Tragopogon pratensis) är kanske den mest vägkantsbundna växten på Åland. Ytterst sällan påträffas denna ängsväxt långt från vägkanterna. Dess gula blomkorgar lyser på förmiddagarna i juni-juli överallt längs Fasta Ålands huvudvägar. Växtens engelskspråkiga namn, Jack-go-to-bed-at-noon, syftar just på dess förmiddagsblomning. På eftermiddagen är blomkorgarna slutna och då lägger man ofta inte alls märke till växten. Då frukterna mognar bildas glesa, stora, svagt brunaktiga fjunbollar av samma typ som maskrosornas fjunbollar.
Den krypande och tämligen lågvuxna stor- och gulblommiga revfingerörten (Potentilla reptans) växer ofta som mattor längs vägrenen nära asfaltkanten. Den sprider sig effektivt med sina långa revor. Den är mycket allmän som vägkantsväxt, men den påträffas också ganska allmänt i olika slag av torrare ängar.
Kungsljus (Verbascum thapsus) hör till landsvägarnas karaktärsarter. Till skillnad från de föregående arterna växer kungsljus i allmänhet en bit från vägrenen, vanligtvis i motlutens torrängsvegetation.
Andra typiska ängsväxter som främst påträffas på vägkantsängarna är åkervädd (Knautia arvensis), renfana (Tanacetum vulgare), toppklocka (Campanula glomerata), som är särskilt allmän längs vägarna på Hagaslätten i Saltvik, samt det grova gräset bergrör (Calamagrostis epigejos) som ofta bildar täta ruggar längs våra vägar.
Vägkantsogräs
Många typiska vägkantsväxter hör till den grupp av växter som brukar kallas ogräs, som vi vanligtvis förknippar med åker och trädgård, till exempel kirskål (Aegopodium podagraria), åkertistel (Cirsium arvense), vägtistel (Cirsium vulgare), kvickrot (Elymus repens), mjölktistel eller åkermolke (Sonchus arvensis var. arvensis), baldersbrå (Tripleurospermum inodorum), hästhov (Tussilago farfara) och brännässla (Urtica dioica). Därtill ser man ofta också rena odlingsväxter, framför allt ryps (Brassica rapa ssp. oleifera).
Många ogräsväxter är kvävegynnade och klarar sig därtill bra på störd mark, vilket både vägkanterna och odlingsmarkerna representerar. Särskilt hundfloka (Anthriscus sylvestris) och ogräsmaskrosor (Taraxacum, sektion Ruderalia) blir ofta dominerande.
Kärr- och vattenväxter
Då ett landsvägsdike blir vattenfyllt och vattnet blir stående längre tider kan kärr- och vattenväxter snart ta diket i besittning. Om landsvägsdikena har tillräckligt djupt vatten som kvarblir tillräckligt länge utvecklas en ren vattenvegetation.
På nygrävda dikesbottnar och -kanter på kalkrik blöt eller fuktig finmo- och mjäljord trivs många av kalkfuktängens växter, så som tätört (Pinguicula vulgaris), rosettjungfrulin (Polygala amarella), majviva eller blåviva, ålänningarnas ersmässa (Primula farinosa), kalkgräset älväxing (Sesleria caerulea) och flera kalkkrävande starrarter. De förekommer också i rikkärr (kalkkärr). Både kalkfuktängarna eller Sesleria-ängarna, som de också kallas, och rikkärren har minskat mycket på Åland och därför är landsvägsdikena mycket viktiga refugier för flera av kalkfuktängens och rikkärrens arter.
Orkidéer som vägkantsväxter
Många orkidéer växer på vägkanter, såsom skogsnycklar (Dactylorhiza maculata ssp. fuchsii) och skogsknipprot (Epipactis helleborine). Speciellt kan nämnas Johannesnycklar (Orchis militaris) som påträffades i juni 1999 på östra Åland. Ett ganska storvuxet blommande exemplar växte på en flack vägren invid ett dike. Under somrarna 2000–2003 kunde Johannesnycklar inte återfinnas, men 2004 växte sju småvuxna blommande exemplar på platsen och 2005 fanns hela 43 exemplar, av vilka 41 i blom. Många orkidéer är kända för sitt nyckfulla uppträdande och Johannesnycklar är inget undantag från detta.
På det finländska fastlandet har också sällsynta orkidéer dykt upp på vägkanter. I Tvärminne by upptäcktes den i vårt land mycket sällsynta arten purpurknipprot (Epipactis atrorubens) på en sandig vägkant. Denna kalkorkidé växer bland kalktegel som blivit slängda i vägkanten. Johannesnycklar konstaterades växa vid landsvägen i Syndalen under senare delen av 1980-talet. Rikkärrsorkidén kärrknipprot (Epipactis palustris) påträffades 1985 i ett landsvägsdike vid Björneborgsvägen i norra Esbo. Under åren 1986-89 fördubblades antalet skott, från ca 60 till närmare 130. Så länge diket har kvar sin rikkärrsprägel och hålls öppet kan orkidén växa kvar.
Sällsynta och oväntade arter
Vägkanter kan bli fristäder för sällsynta växter. Den intensivt gulblommiga färgkullan (Anthemis tinctoria) påträffas på några ställen på Åland. Andra sällsynta vägkantsväxter är spåtistel (Carlina vulgaris), en hotad art på Åland och bolmört (Hyoscyamus niger), en gammal medicinal- och trolldomsört. På en brant vägslänt på Prästö strax öster om Bomarsund växer gul fingerborgsblomma (Digitalis grandiflora). Den odlas som prydnadsväxt, men inte alls lika ofta som vanlig fingerborgsblomma (D. purpurea). Man kan fråga sig hur den kommit till Prästö; en möjlighet är att denna växt, som växer närmast oss i Baltikum och förekommer bland annat i Karpaterna, skulle ha kommit hit redan under ryska tiden.
Hur sprids vägkantsväxterna?
Många vägkantsväxter sprids till vägkanterna på naturlig väg. Vindspridning är ett av de effektivaste spridningssätten. Tistlar, dunörter, fibblor, maskrosor, ängshavrerot och hästhov är exempel på vägkantsväxter som har fjunförsedda frön. Många ettåriga, till exempel backtrav (Arabidopsis thaliana) och tvååriga, såsom backskärvfrö (Thlaspi caerulescens) och kungsljus samt många gräs har små och lätta frön eller frukter som blåser längs körbanan. Vinddraget från trafiken har en stor betydelse härvid. Strandråg (Leymus arenarius) är ett havsstrandsgräs som numera växer allmänt längs många av våra huvudvägar, till exempel längs huvudvägen från Hangö via Lojo till Hyvinge. Trafiken sprider uppenbart strandrågen som trivs bra på vägkanterna som saltas vintertid. Också bildäck kan bidra till spridningen eftersom jord med däri befintliga frukter och frön kan fastna i däckens mönstring.
Andra spridningssätt är också möjliga och en av de viktigaste är insådd av växter på vägkanterna. I samband med ny- eller ombyggnad av vägar har vägbyggaren ofta sått gräsfrö på vägkanterna för att snabbt få ett slutet växttäcke som motverkar erosion. Olika gräsfröblandningar används och i dem kan frön av olika örter också ingå, vanligen som fröförorening. Vägmyndigheten i Finland har använt bland annat nordamerikanskt gräsfrö, till exempel krypven (Agrostis stolonifera). Med gräsfröet kommer frön av exotiska växter. Som exempel kan nämnas tiggarstav (Plagiobothrys scouleri), en gulblommig nordamerikansk förgätmigejsläkting, som påträffats på vägslänter i bland annat Uleåborgstrakten och Kuusamo och en hos oss tidigare okänd art, Navarretia intertexta (Polemoniaceae), som påträffats i Oulanka nationalpark tillsamman med bland annat gräset ekorrkorn (Hordeum jubatum). Ett annat exotiskt gräs påträffades på en vägkant i Oulanka-trakten 1999, nämligen kanadaråg (Leymus innovatus). Växten har av allt att döma kommit med gräsfrö som såtts på vägkanterna. Kanadaråg har påträffats också i norra Sverige på vägkanter.
Också avsiktlig inplantering av speciella växter förekommer. Vägmyndigheterna har sått ut blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) i stor skala längs våra vägar och lupiner pryder nu vägrenar och vägslänter överallt i södra delen av landet. Tyvärr är blomsterlupinen ganska agressiv i sitt uppträdande. Den konkurrerar ut annan vägkantsväxtlighet och invaderar också närbelägen terräng. Ibland inplanteras också inhemska växter; längs Tammerfors motorväg planterades tusentals plantor av backtimjan (Thymus serpyllum) och därtill såddes ärtväxter, till exempel kråkvicker (Vicia cracca) och rödklöver (Trifolium pratense), för att gynna fjärilfaunan.
Nya vägkantsarter
Nya växtarter dyker då och då upp på vägkanterna. Några vindspridda växter, bland andra rosendunört (Epilobium hirsutum), amerikansk dunört (E. adenocaulon), vitblommig dunört (E. rubescens) och bredkaveldun (Typha latifolia) är exempel på växter som invaderat landvägsdiken under 1900-talet, både på Åland och annorstädes i Finland.
Två andra vindspridda arter som blivit allt vanligare på Åland under de senaste åren är ullört (Filago arvensis) och klibbkorsört (Senecio viscosus); den senare var inte känd i landskapet under förra hälften av 1900-talet. Under de senaste decennierna har klibbkorsörten expanderat mycket kraftigt längs vägnätet och arten påträffas numera vid alla färjfästen och inte bara på vägkanterna utan också på grusstränder och i strandklippornas klippspringor, där den växer tillsammans med den ursprungliga hällmarksarten bergkorsört (Senecio sylvaticus).
I samband med nybyggnaden av Lemlandsvägen från slutet 1990-talet såddes uppenbart gräsfrö på de nakna slänterna. Med gräsfröet har uppenbarligen blåeld (Echium vulgare), praktkungsljus (Verbascum speciosum), en art som inte tidigare påträffats vare sig på Åland eller i Finland, och stor ängssyra (Rumex thyrsiflorus) kommit in.
Vid ett annat vägbygge dök flera för Åland främmande arter upp på de branta vägslänterna: stor getväppling (Anthyllis vulneraria ssp. carpatica), esparsett (Onobrychis viciifolia) och pimpinell (Sanguisorba minor) samt den högvuxna käringtandsrasen Lotus corniculatus var. sativus.
Vägkanternas betydelse för floran
Enligt Statistisk årsbok för Åland 2004 omfattade Ålands allmänna vägar (lands-, bygde- och kommunalvägar) år 2003 en sträcka på 912 km. Om vägkantens bredd inklusive diket i medeltal är två meter finns det längs de allmänna vägarna en bård av vägkantsvegetation som har en areal på ungefär 365 hektar, en icke föraktlig andel av Ålands totala ängsareal. Trots att skötseln av vägkanterna vanligen sker med grova traktorredskap har vägkanternas ängsvegetation blivit ett mycket viktigt refugium för ängsfloran.
Skribenten är emeritus professor i botanik vid Helsingfors universitet.
