Tillbaka
Till dessa hör bland annat misteln (Viscum album), som ju inte finns i Finland samt idegranen (Taxus baccata) som i Finland bara påträffas på Åland. I motsats till andra barrträd saknar idegranen kottar. Fröna är istället omgivna av en köttig frömantel (arillus) och liknar små rödaktiga bär.
Idegranen är annars en växt som har rykte om sig att vara mycket giftig. Den enda del av växten som inte lär vara giftig är frömanteln. Där idegranen växer lämnas den därför obetad av till exempel hästar och kor på grund av sin giftighet. Därför var det des_to mera förvånande att idegranarna under de kalla snörika vintrarna i mitten av 1980-talet ställvis höll på att bli kalätna av rådjuren. Det är uppenbarligen så att rådjuren har en_zymsystem som klarar av att bryta ner idegranens giftämnen och det samma gäller tydligen för trastar som klarar av att äta bär av tibast.
Lockbeten och belöning för insekter
Fröspridning är ett problem som växterna har; ett annat är att de överhuvudtaget ska pollineras och de allra flesta har väl hört det där om blommor och bin. Vad de flesta säkert inte har tänkt på är att växter inte bara pollineras av bin utan även andra insekter kan vara inblandade liksom till och med fåglar och fladdermöss och ödlor i andra delar av världen. Man räknar med att ca hälften av världens drygt 200 000 fröväxter pollineras av insekter.
Växterna är tvungna att locka till sig pollinatörer på något sätt och det är där som blommornas kronblad kommer in i bilden. Kronbladens färger, liksom deras mönster är av avgörande betydelse för vilka arter som kommer att besöka blommorna och man kan därför påstå att växterna är tvungna att lägga ner en hel del energi på reklam för sina produkter. Det som är intressant i sammanhanget är att insekterna, som har förmåga att uppfatta ultraviolett ljus, ser strukturer i kronbladen som är osynliga för människan.
Pollinatörerna är knappast intresserade av att besöka blommorna i sig, utan för att besöket ska vara värt mödan måste de få någon form av belöning, som vanligtvis är i form av nektar (inte honung, som ju bokstavligt talat är en biprodukt!). Vid besöket fastnar det mjöliga pollenet på insekten och överförs till märket på nästa blommas pistill. På det sättet drar ju både växterna och insekterna nytta av samarbetet.
Naturligtvis spelar också blomdofter stor roll, när det gäller samspelet mellan växter och insekter, tänk bara på till exempel kaprifolen, som i sommarskymningen lockar till sig svärmare.
Orkidéerna bedrar insekter…
Hos familjen orkidéer finns det många arter som inte erbjuder sina pollinatörer någon belöning och de har heller inte sitt pollen i form av mjöl. I stället sitter pollenet samlat i två pollenklubbor (pollinier). Utan belöning för insekterna borde inte blommorna besökas över huvudtaget, så de har fått hitta på andra metoder för att locka till sig pollinatörer. I Finland finns det cirka 35 olika arter av orkidéer, av vilka cirka 25 påträffas på Åland. De flesta orkidéer är kalkberoende och de åländska jordarna innehåller stora mängder nermald kalksten, som den senaste inlandsisen förde med sig från botten av Bottenhavet.
Orkidén Adam och Eva (Dactylorhiza sambucina) kan, liksom andra orkidéer, förekomma i två (eller flera) färgvarianter – röd och gulvit. Man brukar kalla fenomenet polymorfism. Ibland ser man också mellanformer, som kunde definieras som laxrosa men de är inte speciellt vanliga, trots att man vet att blomfärgen är genetiskt betingad.
Det som också är märkligt är att proportionerna mellan röda och gulvita blommor tycks hållas konstanta inom en given population. Den evolutionära betydelsen av detta har intresserat biologer allt sedan Darwins tid. Även om blomfärgen hos växter kan vara mycket varierande, är det relativt ovanligt med stor variation inom arter. I de flesta fall som man känner till handlar det om relativt små skillnader i färgnyans, kanske beroende på miljöfaktorer, som pollinatörerna inte bryr sig om. Arter som uppvisar en verkligt stabil genetiskt grundad polymorfism är ovanliga.
De orkidéer som är kända för att förekomma i olika färger är även kända för att de inte belönar sina pollinatörer, varken med nektar eller pollen. Adam och Eva, som blommar relativt tidigt, medan ännu ganska få andra blommor är i farten, pollineras vanligtvis av nyligen uppvaknade insekter, hos oss vanligen humlor som är hungriga och letar nektar hos olika värdväxter. Humlorna testar då turvis olika färgvarianter och om inte röd färg ger belöning, så måste gulvit göra det och så går de turvis mellan röda och gulvita blommor utan att inse att de i ingetdera fallet finner något att äta. Där"emot fastnar pollen på dem och detta pollen överförs till pistillen på nästa blomma som besöks. Detta beteende resulterar i att den ovanligare blomfärgen proportionellt sett blir oftare besökt än vad annars vore fallet. På det sättet kommer de ovanligare färggenerna att spridas och förhållandet mellan de båda blomfärgerna förblir konstant.
…med raffinerade metoder
Flugblomster (Ophrys insectifera) heter en liten orkidé som börjar blomma kring midsommar. Sitt namn har den fått på grund av att den både till storlek, form och färg liknar en fluga, eller rättare sagt honan av stekeln Gorytes mystaceus. Hos steklar finns det ofta ett överskott av hanar, som dessutom har en mycket hög parningsberedskap. Stekelhannarna lockas till flugblomstren genom att de avger doftämnen som liknar stekelhonornas feromoner. När de närmar sig ett flugblomster och ser blommorna slår de sig ner på dem och då blir de verkligt lurade. Blomläpparna är försedda med hårlika utskott som i fråga om böjlighet och gruppering påminner om de hår stekelhonorna har på ryggen och det utlöser stekelhannens parningsbeteende. Det får flugblomstrets pollenklubbor att fastna på hans bakkropp och när han sedan besöker nästa blomma, kommer pollenklubbor att fastna på dennas pistill.
Guckusko (Cypripedium calceolus) är en upp emot halv meter hög orkidé som blommar i juni–juli med mycket stora blommor. Kalkbladen, som spretar utåt, är rödbruna och den stora toffelformade läppen är gul. Guckuskon utvecklas långsamt och det kan ta över tio år innan den blommar. Växten pollineras av sandbin som lockade av blommans doft kryper ner i den toffelformade läppen. Blomman saknar dock nektar och när biet upptäcker detta försöker det krypa upp ur den hala blomläppen men kan bara komma ut genom den trånga passage som finns i läppens bakre del, bakom ståndarna. När biet kryper ut fastnar pollen på dess kropp.
Ett bra exempel på orkidéer, som erbjuder belöning för pollinationen, finner vi hos den väldoftande nattviolen (Platanthera bifolia) och dess doftlösa släkting grönvit nattviol (P. chlorantha) som pollineras av tallsvärmaren (Sphinx pinastri), snabelsvärmarna (Deilephila elpenor och D. porcellus) och en del andra nattfjärilar i utbyte mot nektar. Blomsporrens längd måste i detta fall vara längre än fjärilens sugsnabel, annars kommer inte pollinierna att fastna på pollinatörens huvud.
Samspelet resultat av evolutionen
Ack, hur vist allt är ordnat i naturen skulle kanske somliga uttrycka det men vad det handlar om är en form av evolutionär kapplöpning där vi står som åskådare på första parkett. Loppet sker så långsamt att vi inte kan uppfatta vad som händer och det har heller inget mål! Vinnarna – för de är många – eller rättare sagt deras avkomlingar, får vara med i nästa omgång, medan förlorarna dör ut. Priset är nämligen livet. Hos till exempel flugblomstret handlar det om att växten hela tiden utvecklas, så att blommorna blir mer och mer stekellika så att de säkert ska få besök av en hanstekel. Man kan tänka sig att det någon gång i en population hos flugblomstrets förfäder inträffade en mutation, som gjorde att blommorna kom att likna insekter. Denna mutation gjorde att diverse olika insekter besökte blommorna och spred pollenet vidare varvid arten blev vanligare. En del av pollenet kom dock att hamna på andra växtarter eftersom insekterna inte var så noga med vilka växter de besökte. Nya mutationer, som gjorde blommorna mer lika specifika insekter, inträffade och steg för steg har det gjort att flugblomstret hos oss pollineras av i stort sett en enda stekelart.
Stekelhannarna får försöka para sig och flugblomstret får sitt pollen spritt utan att något går till spillo. Allt detta verkar, som sagt, väldigt vist anordnat men vad händer om det exempelvis sker en miljöförändring, som leder till att steklarna dör ut? Svaret är ganska givet – flugblomstren kommer också att dö ut, såvida det inte råkar finnas kvar någon variant, som litet liknar en annan insektart.
I fallet med nattviolerna och nattfjärilen kan man även konstatera att om fjärilen utvecklar en lång sugsnabel, kommer denne att gynnas genom att den kommer åt nektarn medan nattviolen missgynnas genom att inte bli pollinerad.
Även yttre faktorer kan påverka förhållandet mellan pollinatören och växten. En torr sommar kan exempelvis innebära att frön inte utvecklas eller så kan blomsporrarna bli så korta att den pollinerande fjärilen inte kommer i närkontakt med pollinierna. För en framgångsrik fortplantning fordras tydligen gott samarbete mellan de inblandade parterna och därtill gynnsamma väderleks- och övriga förhållanden.
Då arter utvecklas så att deras inbördes förhållande gynnas talar man om samevolution eller coevolution och dylika skeenden har ägt rum många gånger om under evolutionens lopp och bland annat lett till det vi kallar mutualism (symbios), som det ju finns oräkneliga exempel på. Liknade fall finner vi i förhållandet mellan specialiserade rovdjur och deras bytesdjur. Rovdjuren utvecklar hela tiden bättre fångstmetoder medan bytesdjuren försöker utveckla bättre försvarsmetoder. Om den ena parten lyckas allt för bra dör den andra ut.
Även växter har könssjukdomar
Allt det vi ser på ängen är inte heller idel idyll utan det finns även ”ormar i paradiset”. Om nu insekter kan transportera pollen, vilket vi kanske ser som deras huvuduppgift, så kan det även vara värt att nämna att de också kan transportera svampsporer. Ett exempel på detta är att tjärblomstret (Lychnis viscaria), en vanlig ängsväxt som blommar i juni och pollineras av humlor, ofta infekteras av sporer av sotsvampen Ustilago violacea. Sporerna utvecklas till svampmycel, som förstör den pollenbildande vävnaden hos tjärblomstret. Om mera än 50 procent av blommorna blir infekterade, är risken stor att tjärblomstret dör ut lokalt. Också andra nejlikväxter parasiteras av pollenförstörande sotsvampar som kan jämföras med könssjukdomar.
Skribenten är lektor i biologi och geografi vid Ålands lyceum
3/2005: Falska löften och bedrägerier är vanliga på sommarängen
01.06.2005
av Ralf Carlsson. Nu i juni kan det vara givande att besöka en blommande sommaräng för att njuta av försommarens blomsterprakt. Mitt i allt botaniserande upptäcker man också att det råder ett myller av olika insekter bland alla växterna. Om man följer med några utvalda insektindividers förehavanden, märker man att vissa arter besöker i stort sett vilka blommor som helst, medan andra föredrar blommor av en viss art. Det finns en mängd interaktioner mellan växter och djur där arterna drar nytta av varandra, men dessa interaktioner är också i hög grad präglade av falska löften och bedrägerier.
Många växter sprids genom att de fastnar i pälsen hos något passerande djur eller på sockorna eller under skosulorna hos människor. Det vanliga grobladet (Plantago major) är sedan länge känt som ”den vite mannens fotspår” i Nordamerika och flera växter, bland annat brunskära (Bidens tripartita), humleblomster (Geum rivale) och nejlikrot (G. urbanum) har ju i folkmun hos oss gått under namnet ”prästlöss”. Det finns till och med växter som sprids via bildäck. Växter som sprids med hjälp av myror (myrmekokorer) är relativt vanliga och man räknar med att det i världen finns ca 3 000 arter som förlitar sig till detta spridningssätt. Andra växter har frön som först måste passera magen hos en fröätande fågel.
Till dessa hör bland annat misteln (Viscum album), som ju inte finns i Finland samt idegranen (Taxus baccata) som i Finland bara påträffas på Åland. I motsats till andra barrträd saknar idegranen kottar. Fröna är istället omgivna av en köttig frömantel (arillus) och liknar små rödaktiga bär.
Idegranen är annars en växt som har rykte om sig att vara mycket giftig. Den enda del av växten som inte lär vara giftig är frömanteln. Där idegranen växer lämnas den därför obetad av till exempel hästar och kor på grund av sin giftighet. Därför var det des_to mera förvånande att idegranarna under de kalla snörika vintrarna i mitten av 1980-talet ställvis höll på att bli kalätna av rådjuren. Det är uppenbarligen så att rådjuren har en_zymsystem som klarar av att bryta ner idegranens giftämnen och det samma gäller tydligen för trastar som klarar av att äta bär av tibast.
Lockbeten och belöning för insekter
Fröspridning är ett problem som växterna har; ett annat är att de överhuvudtaget ska pollineras och de allra flesta har väl hört det där om blommor och bin. Vad de flesta säkert inte har tänkt på är att växter inte bara pollineras av bin utan även andra insekter kan vara inblandade liksom till och med fåglar och fladdermöss och ödlor i andra delar av världen. Man räknar med att ca hälften av världens drygt 200 000 fröväxter pollineras av insekter.
Växterna är tvungna att locka till sig pollinatörer på något sätt och det är där som blommornas kronblad kommer in i bilden. Kronbladens färger, liksom deras mönster är av avgörande betydelse för vilka arter som kommer att besöka blommorna och man kan därför påstå att växterna är tvungna att lägga ner en hel del energi på reklam för sina produkter. Det som är intressant i sammanhanget är att insekterna, som har förmåga att uppfatta ultraviolett ljus, ser strukturer i kronbladen som är osynliga för människan.
Pollinatörerna är knappast intresserade av att besöka blommorna i sig, utan för att besöket ska vara värt mödan måste de få någon form av belöning, som vanligtvis är i form av nektar (inte honung, som ju bokstavligt talat är en biprodukt!). Vid besöket fastnar det mjöliga pollenet på insekten och överförs till märket på nästa blommas pistill. På det sättet drar ju både växterna och insekterna nytta av samarbetet.
Naturligtvis spelar också blomdofter stor roll, när det gäller samspelet mellan växter och insekter, tänk bara på till exempel kaprifolen, som i sommarskymningen lockar till sig svärmare.
Orkidéerna bedrar insekter…
Hos familjen orkidéer finns det många arter som inte erbjuder sina pollinatörer någon belöning och de har heller inte sitt pollen i form av mjöl. I stället sitter pollenet samlat i två pollenklubbor (pollinier). Utan belöning för insekterna borde inte blommorna besökas över huvudtaget, så de har fått hitta på andra metoder för att locka till sig pollinatörer. I Finland finns det cirka 35 olika arter av orkidéer, av vilka cirka 25 påträffas på Åland. De flesta orkidéer är kalkberoende och de åländska jordarna innehåller stora mängder nermald kalksten, som den senaste inlandsisen förde med sig från botten av Bottenhavet.
Orkidén Adam och Eva (Dactylorhiza sambucina) kan, liksom andra orkidéer, förekomma i två (eller flera) färgvarianter – röd och gulvit. Man brukar kalla fenomenet polymorfism. Ibland ser man också mellanformer, som kunde definieras som laxrosa men de är inte speciellt vanliga, trots att man vet att blomfärgen är genetiskt betingad.
Det som också är märkligt är att proportionerna mellan röda och gulvita blommor tycks hållas konstanta inom en given population. Den evolutionära betydelsen av detta har intresserat biologer allt sedan Darwins tid. Även om blomfärgen hos växter kan vara mycket varierande, är det relativt ovanligt med stor variation inom arter. I de flesta fall som man känner till handlar det om relativt små skillnader i färgnyans, kanske beroende på miljöfaktorer, som pollinatörerna inte bryr sig om. Arter som uppvisar en verkligt stabil genetiskt grundad polymorfism är ovanliga.
De orkidéer som är kända för att förekomma i olika färger är även kända för att de inte belönar sina pollinatörer, varken med nektar eller pollen. Adam och Eva, som blommar relativt tidigt, medan ännu ganska få andra blommor är i farten, pollineras vanligtvis av nyligen uppvaknade insekter, hos oss vanligen humlor som är hungriga och letar nektar hos olika värdväxter. Humlorna testar då turvis olika färgvarianter och om inte röd färg ger belöning, så måste gulvit göra det och så går de turvis mellan röda och gulvita blommor utan att inse att de i ingetdera fallet finner något att äta. Där"emot fastnar pollen på dem och detta pollen överförs till pistillen på nästa blomma som besöks. Detta beteende resulterar i att den ovanligare blomfärgen proportionellt sett blir oftare besökt än vad annars vore fallet. På det sättet kommer de ovanligare färggenerna att spridas och förhållandet mellan de båda blomfärgerna förblir konstant.
…med raffinerade metoder
Flugblomster (Ophrys insectifera) heter en liten orkidé som börjar blomma kring midsommar. Sitt namn har den fått på grund av att den både till storlek, form och färg liknar en fluga, eller rättare sagt honan av stekeln Gorytes mystaceus. Hos steklar finns det ofta ett överskott av hanar, som dessutom har en mycket hög parningsberedskap. Stekelhannarna lockas till flugblomstren genom att de avger doftämnen som liknar stekelhonornas feromoner. När de närmar sig ett flugblomster och ser blommorna slår de sig ner på dem och då blir de verkligt lurade. Blomläpparna är försedda med hårlika utskott som i fråga om böjlighet och gruppering påminner om de hår stekelhonorna har på ryggen och det utlöser stekelhannens parningsbeteende. Det får flugblomstrets pollenklubbor att fastna på hans bakkropp och när han sedan besöker nästa blomma, kommer pollenklubbor att fastna på dennas pistill.
Guckusko (Cypripedium calceolus) är en upp emot halv meter hög orkidé som blommar i juni–juli med mycket stora blommor. Kalkbladen, som spretar utåt, är rödbruna och den stora toffelformade läppen är gul. Guckuskon utvecklas långsamt och det kan ta över tio år innan den blommar. Växten pollineras av sandbin som lockade av blommans doft kryper ner i den toffelformade läppen. Blomman saknar dock nektar och när biet upptäcker detta försöker det krypa upp ur den hala blomläppen men kan bara komma ut genom den trånga passage som finns i läppens bakre del, bakom ståndarna. När biet kryper ut fastnar pollen på dess kropp.
Ett bra exempel på orkidéer, som erbjuder belöning för pollinationen, finner vi hos den väldoftande nattviolen (Platanthera bifolia) och dess doftlösa släkting grönvit nattviol (P. chlorantha) som pollineras av tallsvärmaren (Sphinx pinastri), snabelsvärmarna (Deilephila elpenor och D. porcellus) och en del andra nattfjärilar i utbyte mot nektar. Blomsporrens längd måste i detta fall vara längre än fjärilens sugsnabel, annars kommer inte pollinierna att fastna på pollinatörens huvud.
Samspelet resultat av evolutionen
Ack, hur vist allt är ordnat i naturen skulle kanske somliga uttrycka det men vad det handlar om är en form av evolutionär kapplöpning där vi står som åskådare på första parkett. Loppet sker så långsamt att vi inte kan uppfatta vad som händer och det har heller inget mål! Vinnarna – för de är många – eller rättare sagt deras avkomlingar, får vara med i nästa omgång, medan förlorarna dör ut. Priset är nämligen livet. Hos till exempel flugblomstret handlar det om att växten hela tiden utvecklas, så att blommorna blir mer och mer stekellika så att de säkert ska få besök av en hanstekel. Man kan tänka sig att det någon gång i en population hos flugblomstrets förfäder inträffade en mutation, som gjorde att blommorna kom att likna insekter. Denna mutation gjorde att diverse olika insekter besökte blommorna och spred pollenet vidare varvid arten blev vanligare. En del av pollenet kom dock att hamna på andra växtarter eftersom insekterna inte var så noga med vilka växter de besökte. Nya mutationer, som gjorde blommorna mer lika specifika insekter, inträffade och steg för steg har det gjort att flugblomstret hos oss pollineras av i stort sett en enda stekelart.
Stekelhannarna får försöka para sig och flugblomstret får sitt pollen spritt utan att något går till spillo. Allt detta verkar, som sagt, väldigt vist anordnat men vad händer om det exempelvis sker en miljöförändring, som leder till att steklarna dör ut? Svaret är ganska givet – flugblomstren kommer också att dö ut, såvida det inte råkar finnas kvar någon variant, som litet liknar en annan insektart.
I fallet med nattviolerna och nattfjärilen kan man även konstatera att om fjärilen utvecklar en lång sugsnabel, kommer denne att gynnas genom att den kommer åt nektarn medan nattviolen missgynnas genom att inte bli pollinerad.
Även yttre faktorer kan påverka förhållandet mellan pollinatören och växten. En torr sommar kan exempelvis innebära att frön inte utvecklas eller så kan blomsporrarna bli så korta att den pollinerande fjärilen inte kommer i närkontakt med pollinierna. För en framgångsrik fortplantning fordras tydligen gott samarbete mellan de inblandade parterna och därtill gynnsamma väderleks- och övriga förhållanden.
Då arter utvecklas så att deras inbördes förhållande gynnas talar man om samevolution eller coevolution och dylika skeenden har ägt rum många gånger om under evolutionens lopp och bland annat lett till det vi kallar mutualism (symbios), som det ju finns oräkneliga exempel på. Liknade fall finner vi i förhållandet mellan specialiserade rovdjur och deras bytesdjur. Rovdjuren utvecklar hela tiden bättre fångstmetoder medan bytesdjuren försöker utveckla bättre försvarsmetoder. Om den ena parten lyckas allt för bra dör den andra ut.
Även växter har könssjukdomar
Allt det vi ser på ängen är inte heller idel idyll utan det finns även ”ormar i paradiset”. Om nu insekter kan transportera pollen, vilket vi kanske ser som deras huvuduppgift, så kan det även vara värt att nämna att de också kan transportera svampsporer. Ett exempel på detta är att tjärblomstret (Lychnis viscaria), en vanlig ängsväxt som blommar i juni och pollineras av humlor, ofta infekteras av sporer av sotsvampen Ustilago violacea. Sporerna utvecklas till svampmycel, som förstör den pollenbildande vävnaden hos tjärblomstret. Om mera än 50 procent av blommorna blir infekterade, är risken stor att tjärblomstret dör ut lokalt. Också andra nejlikväxter parasiteras av pollenförstörande sotsvampar som kan jämföras med könssjukdomar.
Skribenten är lektor i biologi och geografi vid Ålands lyceum
