Tillbaka
Orkidéer som parasiter
I början av sommaren kan man vid en vandring i fuktig, kalkhaltig lövskog påträffa en gulvit orkidé, som vid första anblicken liknar en kvarbliven vinterståndare av nattviol. Det handlar om nästrot (Neottia nidus-avis), som fått sitt namn av att roten påminner om ett fågelbo. Gräv inte upp den för att titta efter – arten är sällsynt på Åland och fridlyst på fastlandet.
Nästroten saknar praktiskt taget klorofyll och den lever, liksom flertalet orkidéer i ett mutualistiskt (symbiotiskt) förhållande, så kallad endotrof mykorrhiza, med en svamp. Endotrof kallas den för att svamphyferna lever inne i orkidén, i motsats till exempelvis tallens ektotrofa mykorrhiza, där svamphyferna sitter utanpå tallens rötter. Hos nästroten står dock svampen för hela näringsupptagningen, medan andra orkidéer vanligtvis har klorofyll och fotosyntetiserar. Den räknas alltså som en mykotrof parasit, som tar näring direkt ur svamphyferna och indirekt lever av dött material som svampen nedbryter.
En annan mykotrof parasitorkidé som blommar i juni är korallroten (Corallorhiza trifida). Den påträffas oftast i fuktiga strandskogar, i kanten av kärr och likande ställen. Den är kanske vanligare än nästroten men betydligt mindre och mera oansenlig med en ljusgrön färg, som nästan försvinner i den skira försommargrönskan.
Senare på sommaren kan man se ännu en klorofyllfri växt, tallörten (Monotropa hypopitys), som med sin ljusa färg, vid ytligt påseende påminner om nästroten, men som lever i barrskogar. Detta är ingen orkidé men den lever i ett mykorrhizaförhållande med en svamp som i sin tur livnär sig på tallens rötter. Även den räknas som en mykotrof parasit, som livnär sig direkt av svamphyferna och indirekt av dött material som svampen nedbryter. Retzius (1806) skriver att den ”Upländske bonden samlar, torrkar och förwarar Örten för att gifwa Boskapen för torr hosta, och det är det enda bruk man deraf känner”.
Nässelsnärja (Cuscuta europaea) är en parasitisk, ettårig ört som saknar klorofyll och har trådlika, slingrande stjälkar (lianer) med starkt reducerade blad. Nässelsnärjan blommar i juli-augusti med små, vita eller rödlätta blommor. Eftersom nässelsnärjan lever på nässlor kan man förvänta sig att påträffa arten på kväverika marker som i närheten av bondgårdar, i åkerkanter och på havsstränder. Underarten strandsnärja (C. europaea ssp. halophyta) parasiterar på många olika strandängsväxter såsom kvickrot, gulmåra och kråkvicker.
Halvparasiter är vanligare än parasiter och saprofyter och till dessa hör bland annat våra kovall- (Melampyrum spp.) och ögontröstarter (Euphrasia spp.). Dessa växter har klorofyll men kompletterar näringsintaget genom att parasitera på någon annan växt.
Kannor och trumpeter
De köttätande växterna är en mycket fantasieggande växtgrupp, som man även fastnat för inom litteratur och skräckfilmsgenren. Verkligheten är dock betydligt fridsammare än den framställs i dessa. I stället för människoätande växter handlar det snarast om insektätande växter, bland vilka de ostindiska kannväxterna (Nepenthes spp.) kanske är störst. Även i tempererat klimat kan man träffa på kannväxtliknande flugtrumpeter (Sarracenia spp.), som sticker upp ur vitmossan i myrarna. De kanadensiska flugtrumpeterna utgörs av en lång strut med hala innerväggar. I botten av struten finner man matspjälkningsvätska som långsamt löser upp de insekter som sökt sig ner i struten. Två arter av flugtrumpeter har inplanterats på mossar i södra Sverige med ganska god framgång.
Även här i Finland påträffar vi flera arter av insektätande växter och av dessa är kanske daggörten eller sileshåret (tre olika arter av släktet Drosera) den mest kända. Den lever liksom den kanadensiska kannväxten på myrar där den ställvis växer så tätt att vitmossan ser rödfärgad ut. Tittar man närmare på bladen ser man att de är täckta av klibbiga hår, som ger dem ett något daggigt utseende. När en insekt – det kan vara fjärilar upp till storlek av en blåvinge – sätter sig på bladet klibbar den fast och samtidigt börjar växten rulla ihop bladen, så att insekten säkert ska hållas kvar. Ibland ser man större fjärilar, till exempel pärlemorfjärilar, som fastnat med vingarna i olika plantor. Om kroppen fastnat mellan bladen får alltså växten ingen direkt nytta av sin fångst!
Vätskan innehåller det proteinnerbrytande enzymet pepsin, som vi också har i våra magsäckar, och på det sättet får daggörten ett välbehövligt kvävetillskott, i form av aminosyror, eftersom myren annars är ett mycket kvävefattigt ekosystem. Daggörten blommar ungefär mitt i sommaren och skickar då upp en stängel med vitaktiga blommor i en axlik blomställning i toppen. Vätskan från körtelhåren användes förr för att ta bort vårtor och liktornar. Bladen har, tack vare sin kramplösande verkan, använts invärtes framför allt mot kikhosta. Apoteken beredde förr i tiden en soldaggsakvavit, Aqua roris solis, som var en så kallad morgonbesk, det vill säga den sup som intogs till först på morgonen.
Långmjölk av tätört
I kalkhaltiga myrar eller på översilningsmark påträffar man ibland en annan insektätande växt, tätörten eller fetörten (Pinguicula vulgaris). Dess blad är ljusgröna, glatta och något klibbiga, med lätt inrullade bladkanter och blommorna är blåa. Tätörten fångar passivt mycket små insekter som efter att ha hamnat på bladen småningom drunknar i klibbet.
Bladen användes förr när man ville framställa så kallad tätmjölk, även kallad långmjölk, eftersom man visste att dess närvaro påskyndade den så kallade tätningsprocessen. Långmjölken är en tidig variant av det vi idag kallar filmjölk. I Linnés Flora Lapponica från 1737 kan man läsa: ”några färska, nyss plockade Pinguicula-blad, af hvilken art som helst, läggas i en sil, och den nyss mjölkade, ännu ljumma mjölken hälles däröfver. Sedan den sålunda mycket snart blifvit silad, ställes den undan en eller två dagar för att surna, och härunder bekommer den en vida större både seghet och fasthet; vassla urskiljes ej, såsom annars är fallet. Härigenom blir den i högsta grad välsmaklig, fastän grädden blir mindre. Då sådan mjölk en gång blifvit beredd, behöfver man ej för att erhålla än mera sådan använda nya blad, utan man blandar endast en half matsked af den förra med ny. Denna får därigenom liknande beskaffenhet samt förmåga att, liksom en jäst, förvandla ytterligare annan mjölk. Äfven om denna förvandling fortsättes i det oändliga, tyckes den sista mjölken icke det minsta hafva aftagit i kraft”.
Idag vet man att det är enzymerna i matspjälkningsvätskan som angriper mjölkens proteiner. Både tätört och daggört har använts för samma ändamål och liksom daggörten var också extrakt av tätört hosthämmande, kramplösande och febernersättande.
Köttätare i vatten
Nu är det inte bara myrarna som är kvävefattiga utan man kan påträffa köttätande växter även i andra miljöer. Vårt tredje släkte av köttätande växter är blåsört eller bläddra (Utricularia spp., sex arter) som lever i sjökanter och mindre vattensamlingar. Växten ser inte mycket ut för världen utan liknar mest grönalger av något slag. I juli-augusti ser man dock tydligt att det rör sig om en fröväxt, när den skjuter upp en stängel med en vacker, gul blomma ovanför vattenytan. Om man tittar närmare på de delar av växten som är under vattenytan, ser man att växten är full av små blåsor. Dessa blåsor har en mycket sinnrik funktion; när en liten vattenloppa berör hår utanför blåsan, öppnas en liten klaff genom att trycket i växtens celler snabbt ändras. Samtidigt skapas ett undertryck (sug) inne i blåsan och den lilla vattenloppan sugs in och klaffen stängs, varefter vattenloppan bryts ner.
Alla köttätande växter fångar sitt byte med hjälp av omvandlade blad eller bladflikar (Utricularia), men inte en enda fångar bytet med blommorna. Det senare tillhör enbart science-fiction.
Skribenten är lektor i biologi och geografi vid Ålands lyceum
3/2004: Alla växter följer inte reglerna
01.06.2004
av Ralf Carlsson. Parasiter, saprofyter och köttätande växter går sina egna vägar. Alla vet att växterna är självförsörjande genom att de vid sin fotosyntes producerar socker ur koldioxid och vatten med hjälp av klorofyll. Denna regel saknar inte undantag och i vår natur kan vi träffa på flera växter som saknar klorofyll och således inte är gröna. Det finns också växter som kompletterar sin näringsförsörjning genom att antingen fånga en insekt då och då eller genom att livnära sig på dött material.
Om man rör sig i en åländsk hassellund tidigt om våren, ungefär i slutet av april eller början av maj, kan man träffa på en mycket märklig växt, vätterosen (Lathraea squamaria), som inte liknar någon annan av de vanliga vårväxterna. Den ser ut som en rosa-köttfärgad grankotte med sina fjälliga, sammanvuxna blad och saknar klorofyll fullständigt. I och med det är den tvungen att leva som parasit på rötterna av hassel, ask, klibbal eller något annat lövträd.
Orkidéer som parasiter
I början av sommaren kan man vid en vandring i fuktig, kalkhaltig lövskog påträffa en gulvit orkidé, som vid första anblicken liknar en kvarbliven vinterståndare av nattviol. Det handlar om nästrot (Neottia nidus-avis), som fått sitt namn av att roten påminner om ett fågelbo. Gräv inte upp den för att titta efter – arten är sällsynt på Åland och fridlyst på fastlandet.
Nästroten saknar praktiskt taget klorofyll och den lever, liksom flertalet orkidéer i ett mutualistiskt (symbiotiskt) förhållande, så kallad endotrof mykorrhiza, med en svamp. Endotrof kallas den för att svamphyferna lever inne i orkidén, i motsats till exempelvis tallens ektotrofa mykorrhiza, där svamphyferna sitter utanpå tallens rötter. Hos nästroten står dock svampen för hela näringsupptagningen, medan andra orkidéer vanligtvis har klorofyll och fotosyntetiserar. Den räknas alltså som en mykotrof parasit, som tar näring direkt ur svamphyferna och indirekt lever av dött material som svampen nedbryter.
En annan mykotrof parasitorkidé som blommar i juni är korallroten (Corallorhiza trifida). Den påträffas oftast i fuktiga strandskogar, i kanten av kärr och likande ställen. Den är kanske vanligare än nästroten men betydligt mindre och mera oansenlig med en ljusgrön färg, som nästan försvinner i den skira försommargrönskan.
Senare på sommaren kan man se ännu en klorofyllfri växt, tallörten (Monotropa hypopitys), som med sin ljusa färg, vid ytligt påseende påminner om nästroten, men som lever i barrskogar. Detta är ingen orkidé men den lever i ett mykorrhizaförhållande med en svamp som i sin tur livnär sig på tallens rötter. Även den räknas som en mykotrof parasit, som livnär sig direkt av svamphyferna och indirekt av dött material som svampen nedbryter. Retzius (1806) skriver att den ”Upländske bonden samlar, torrkar och förwarar Örten för att gifwa Boskapen för torr hosta, och det är det enda bruk man deraf känner”.
Nässelsnärja (Cuscuta europaea) är en parasitisk, ettårig ört som saknar klorofyll och har trådlika, slingrande stjälkar (lianer) med starkt reducerade blad. Nässelsnärjan blommar i juli-augusti med små, vita eller rödlätta blommor. Eftersom nässelsnärjan lever på nässlor kan man förvänta sig att påträffa arten på kväverika marker som i närheten av bondgårdar, i åkerkanter och på havsstränder. Underarten strandsnärja (C. europaea ssp. halophyta) parasiterar på många olika strandängsväxter såsom kvickrot, gulmåra och kråkvicker.
Halvparasiter är vanligare än parasiter och saprofyter och till dessa hör bland annat våra kovall- (Melampyrum spp.) och ögontröstarter (Euphrasia spp.). Dessa växter har klorofyll men kompletterar näringsintaget genom att parasitera på någon annan växt.
Kannor och trumpeter
De köttätande växterna är en mycket fantasieggande växtgrupp, som man även fastnat för inom litteratur och skräckfilmsgenren. Verkligheten är dock betydligt fridsammare än den framställs i dessa. I stället för människoätande växter handlar det snarast om insektätande växter, bland vilka de ostindiska kannväxterna (Nepenthes spp.) kanske är störst. Även i tempererat klimat kan man träffa på kannväxtliknande flugtrumpeter (Sarracenia spp.), som sticker upp ur vitmossan i myrarna. De kanadensiska flugtrumpeterna utgörs av en lång strut med hala innerväggar. I botten av struten finner man matspjälkningsvätska som långsamt löser upp de insekter som sökt sig ner i struten. Två arter av flugtrumpeter har inplanterats på mossar i södra Sverige med ganska god framgång.
Även här i Finland påträffar vi flera arter av insektätande växter och av dessa är kanske daggörten eller sileshåret (tre olika arter av släktet Drosera) den mest kända. Den lever liksom den kanadensiska kannväxten på myrar där den ställvis växer så tätt att vitmossan ser rödfärgad ut. Tittar man närmare på bladen ser man att de är täckta av klibbiga hår, som ger dem ett något daggigt utseende. När en insekt – det kan vara fjärilar upp till storlek av en blåvinge – sätter sig på bladet klibbar den fast och samtidigt börjar växten rulla ihop bladen, så att insekten säkert ska hållas kvar. Ibland ser man större fjärilar, till exempel pärlemorfjärilar, som fastnat med vingarna i olika plantor. Om kroppen fastnat mellan bladen får alltså växten ingen direkt nytta av sin fångst!
Vätskan innehåller det proteinnerbrytande enzymet pepsin, som vi också har i våra magsäckar, och på det sättet får daggörten ett välbehövligt kvävetillskott, i form av aminosyror, eftersom myren annars är ett mycket kvävefattigt ekosystem. Daggörten blommar ungefär mitt i sommaren och skickar då upp en stängel med vitaktiga blommor i en axlik blomställning i toppen. Vätskan från körtelhåren användes förr för att ta bort vårtor och liktornar. Bladen har, tack vare sin kramplösande verkan, använts invärtes framför allt mot kikhosta. Apoteken beredde förr i tiden en soldaggsakvavit, Aqua roris solis, som var en så kallad morgonbesk, det vill säga den sup som intogs till först på morgonen.
Långmjölk av tätört
I kalkhaltiga myrar eller på översilningsmark påträffar man ibland en annan insektätande växt, tätörten eller fetörten (Pinguicula vulgaris). Dess blad är ljusgröna, glatta och något klibbiga, med lätt inrullade bladkanter och blommorna är blåa. Tätörten fångar passivt mycket små insekter som efter att ha hamnat på bladen småningom drunknar i klibbet.
Bladen användes förr när man ville framställa så kallad tätmjölk, även kallad långmjölk, eftersom man visste att dess närvaro påskyndade den så kallade tätningsprocessen. Långmjölken är en tidig variant av det vi idag kallar filmjölk. I Linnés Flora Lapponica från 1737 kan man läsa: ”några färska, nyss plockade Pinguicula-blad, af hvilken art som helst, läggas i en sil, och den nyss mjölkade, ännu ljumma mjölken hälles däröfver. Sedan den sålunda mycket snart blifvit silad, ställes den undan en eller två dagar för att surna, och härunder bekommer den en vida större både seghet och fasthet; vassla urskiljes ej, såsom annars är fallet. Härigenom blir den i högsta grad välsmaklig, fastän grädden blir mindre. Då sådan mjölk en gång blifvit beredd, behöfver man ej för att erhålla än mera sådan använda nya blad, utan man blandar endast en half matsked af den förra med ny. Denna får därigenom liknande beskaffenhet samt förmåga att, liksom en jäst, förvandla ytterligare annan mjölk. Äfven om denna förvandling fortsättes i det oändliga, tyckes den sista mjölken icke det minsta hafva aftagit i kraft”.
Idag vet man att det är enzymerna i matspjälkningsvätskan som angriper mjölkens proteiner. Både tätört och daggört har använts för samma ändamål och liksom daggörten var också extrakt av tätört hosthämmande, kramplösande och febernersättande.
Köttätare i vatten
Nu är det inte bara myrarna som är kvävefattiga utan man kan påträffa köttätande växter även i andra miljöer. Vårt tredje släkte av köttätande växter är blåsört eller bläddra (Utricularia spp., sex arter) som lever i sjökanter och mindre vattensamlingar. Växten ser inte mycket ut för världen utan liknar mest grönalger av något slag. I juli-augusti ser man dock tydligt att det rör sig om en fröväxt, när den skjuter upp en stängel med en vacker, gul blomma ovanför vattenytan. Om man tittar närmare på de delar av växten som är under vattenytan, ser man att växten är full av små blåsor. Dessa blåsor har en mycket sinnrik funktion; när en liten vattenloppa berör hår utanför blåsan, öppnas en liten klaff genom att trycket i växtens celler snabbt ändras. Samtidigt skapas ett undertryck (sug) inne i blåsan och den lilla vattenloppan sugs in och klaffen stängs, varefter vattenloppan bryts ner.
Alla köttätande växter fångar sitt byte med hjälp av omvandlade blad eller bladflikar (Utricularia), men inte en enda fångar bytet med blommorna. Det senare tillhör enbart science-fiction.
Skribenten är lektor i biologi och geografi vid Ålands lyceum
