Tillbaka
4/2003 I havsörnarnas värld
01.08.2003
Text och foto: Hans Hästbacka. Efter alstrandsskogen tränger vi oss igenom den täta skogsdungen av tall och gran, där grenarna från enskilda träd är inflätade i varandra i en barrig och kvistig väv. Framkomligheten försvåras av alla stenar och flyttblock, som ligger utspridda i terrängen, en del mossbelupna, andra försåtligt gömda under snärjande grenar och risväxter.
|
Vi har valt den kortaste möjliga sträckan till havsörnsboet på den delvis skogklädda skärgårdsön. Trots det är vi svettiga och nerbarrade alldeles tillräckligt, när vi bryter oss igenom dungen av tallar och granar. I högra ögonvrån hinner jag skymta havsörnshanen, då han lyfter från toppen av en hög gran och sveper undan i skydd av skogskanten. Ungar i ovanligt bo På vänsterhand har vi havsörnsboet inklämt i en av de risigaste tallar vi sett under årens lopp. Från en gran intill lyfter den gamla örnhonan, vackert belyst av kvällssolen. Förskräckt och snabbt tar hon höjd under skällande varningsläten. Att hon har ungar i boet är klart; det visar också den nerskitade bokanten. Jag vandrar över till ett flyttblock på risheden att klättra upp på för den fria siktens skull och för att till en del slippa myggen. Juhani Koivusaari, som ansvarar för ringmärkningen av havsörnarna i Kvarken-området, börjar den korta men risiga klättringen upp till boet. Snart kan han bekräfta det jag sett från flyttblocket. I det omfångsrika boet finns två välväxta havsörnsungar. En stund senare kan han späda på med ytterligare en unge, som ligger och trycker nere på bobottnen bakom sina syskon och tallstammen som sticker rakt upp genom boet. I den risiga tallen, som mycket påminner om en förvuxen och förvildad planterad tall, har havsörnarna byggt det omfångsrika boet runt stammen och inte på två–tre bä-rande grenar på sidan av stammen som brukligt är. Som ett silverkors mot himlen När havsörnshonan flyger en sväng över norra delen av häckningsön, blir hon plötsligt attackerad av en labb. Snart blandas labbens jamande läten med örnens irriterade gläfsanden, när labben om och om igen störtdyker mot örnen. I kvällssolens sken blir den luftburna tvekampen mellan havsörnen och labben en oförglömlig syn. Labben är därtill vit som en fiskmås på bröstet och buken – när den störtdyker i en viss vinkel lyser den som ett silverkors mot himlen. Ett upp-ochner-vänt silverkors som faller genom lufthavet mot den bredvingade och stora örnen, som allt mer irriterad försöker undvika labbens attacker och samtidigt hålla oss under uppsikt. När vi återvänt till båten och ligger och driver på vattnet för kvällste och en matbit, kan vi spana in den vita labben på ett litet trädlöst skär. Hon eller han är parad med en normalfärgad labb i ljusare chokladbrunt och häckar för första gången på det lilla skäret. Ett nytt labbpar och därtill nära grannar med ett havsörnspar med tre matfriska ungar – få se hur den ekvationen skall gå ihop under sommaren? Lätta och svårklättrade tallar Teet är starkt och hett och piggar upp oss efter en lång dag i varierande havsörnsmarker. Vi kunde starta dagen bekvämt genom att besöka ett havsörnspar, som häckar i en strandnära tall med utsikt över havet. En kort promenad längs den sten- och blockfyllda stranden och så var vi framme. I likhet med andra strandnära och fritt växande tallar, var den här tallen lättklättrad tack vare alla grova grenar långt nere på stammen. En tuff örnunge mötte Juhani vid bokanten men blev mätt, vägd och ringmärkt enligt den normala ritualen, medan jag sökte bytesrester och örnfjädrar nere på marken. Sedan var det dags att ge sig i kast med dagens stora utmaning; en lång och svettdrypande vandring på en stor skärgårdsö, där vinterns avverkningar varit omfattande och där havsörnsparet har två–tre bon att alternera mellan. Därtill hade vi fått tips om ett nytt örnbo i en stor asp på en större avverkningsyta. Vi hade tillräckligt att bita i under de närmaste timmarna och passade på att tanka vätska och en bit mat i den skyddade viken vi hade tagit i land i. Ett sångsvanspar simmade undan båten och flyttade utåt, medan en lärkfalk svepte förbi på smala, lieformade vingar. I havsörnsmarkerna är alla fågelobservationer och kombinationer möjliga och kröns allt oftare av örnobservationer tack vare en stadigt ökande havsörnsstam. Även här blev vi överflugna av en gammal örnhane, som målmedvetet styrde västvart för att jaga fågel. Vi kunde följa hans flykt via gråtrutarnas och fiskmåsarnas klagande varningsläten – tänk att alltid vara påskälld av mer eller mindre förbannade måsfåglar och kråkfåglar, som störtdykande öser okvädningsord över en, och även tarminnehåll så långt det räcker! Förstörda örnmarker Väl uppe på ön och en traktorväg som sedan gammalt skär tvärs över ön möttes vi av solvärme, myggor och sommarens första bromsar – och av vinterns avverkningar. Större och mindre kalytor färgade i torkans bruna färg, spretande torrakor, djupa hjulspår, enstaka gröna ruggar av gräs eller starr i fuktsänkor, bleknande stammbitar och mängder med torkande kvistar och grenar. Ett tröstlöst skogslandskap då man minns skogarna som stått på de nu rådande kalytorna. Alltfort förändras havsörnsmarkerna radikalt. Det räcker med en enda riktig vinter, då tjocka bärande isar binder samman skärgården under några månader. Även havsörnarna förändras; det gamla örnparet hade inte nyttjat sina två tidiga boplatser, trodde vi. När vi slutligen hade vandrat nästan tvärs över ön till det omfattande hyggesområdet både häpnade vi och förskräcktes. Bland de träd, som stod kvar på det vidsträckta avverkningsområdet efter vinterns och tidigare vintrars kalavverkningar, reste sig en väldig asp med en vid krona högst uppe. Där mitt inne i den lövade kronan skymtade ett havsörnsbo. Gamla aspar är värdefulla Efter att ha gått över halva hyggesområdet fick vi också syn på den första havsörnen; en gammal hona som lyfte från ett träd intill och varnade hackigt. I nästa stund uppenbarade sig en yngre och mindre örn i spräcklig mörk fjäderdräkt. Kunde det vara en ny hane? Vi vandrade vidare och undrade, hur havsörnsparet hade kunnat välja aspen som boträd under pågående avverkningar i närheten. Sedan uppenbarade sig den gamla örnhanen och ordningen var återställd åtminstone på den fronten. Gamla, grovbarkade aspar med långa och kvistfria stammar är de tuffaste och svåraste boträden för havsörnsinventerarna. Medan Juhani klättrade på gammalt manér med hjälp av ett långt hamparep slängt över den nedersta grenen och de långa benen saxade mot stammen, hjälpte jag till med nylonrepet som var fäst i hans livbälte och slängt över följande aspgren. Med gemensamma krafter var Juhani snart uppe i aspkronan och kunde pusta ut inför den fortsatta klättringen till boet. Själv satt jag på marken med svetten rinnande ner i ögonen och svidande händer – nästa sommar måste ett par rejäla handskar ingå i utrustningen! Två halvvuxna ungar fanns i boet, som gav en milsvid utsikt över havsörnarnas gamla häckningsö och den omkringliggande skärgården. I två andra aspar nära havsörnarnas stora asp häckade sädesärla och större hackspett. Varje träd som får stå kvar på avverkningsytor kommer till nytta. Nu får vi bara hoppas, att den monumentala örnaspen klarar av de kommande höst- och vinterstormarna och under många år framöver får tjäna som ett säkert och tryggt boträd för örnparet. Men att alla gånger förstå sig på havsörnarnas val av boträd är inte lätt. Misslyckad labbhäckning Hur gick det då för den fiskmåsvita labbens häckning längre fram på sommaren? Som väntat dåligt kunde jag konstatera under den sedvanliga labbrundan i början av juli månad. Alla tecken tydde på att en eller två labbungar funnits på skäret, som i juli var tomt och öde. Endast den brunfärgade labben fanns på plats, löst knuten till boplatsen, medan den vita labben hade gett sig av på strövtåg i skärgården. Att havsörnarna tar sin tribut av de häckande skärgårdsfåglarna i sitt revir är bara naturligt. Så har det varit i alla tider i havsörnsmarkerna – och så är det i ökande grad i takt med häckande örnpar i skärgården. Både labbar, trutar, måsar, ejdrar och småskrakar får ofrivilligt bidra till havsörnarnas försörjning. Men alla är de långlivade arter och får emellanåt ungar på vingarna. Någon fara för fågelbeståndens fortbestånd finns inte trots att de naggas i kanterna i lägre eller högre grad. Med havsörnen på plats i alla skärgårdar, längs vissa kustområden och vid några fastlandsbaserade insjöar är fågelfaunan berikad i de här områdena. Havsörnsskyddet har lyckats över förväntan i landet. Havsörnen kan idag räknas till de framgångsrika arterna i skärgården och gör därmed gott sällskap med grågåsen, ejdern, gråtruten, labben silvertärnan, tobisgrisslan och andra vinnande skärgårdsfåglar. |
|
Rekordmånga ungar än en gång
Världsnaturfonden i Finland kunde under sommaren kabla utt den goda nyheten, att havsörnen i landet hade slagit nya rekord igen. När pressmeddelandet gick ut, hade havsörnsarbetsgruppens inventerare noterat 196 ungar på 124 lyckade häckningar. Den siffran har redan justerats uppåt och förmodligen har antalet havsörnsungar passerat 200-strecket. En fantastisk siffra med tanke på i vilken djup svacka havsörnsskyddet startade för drygt trettio år sedan! När jag i början av augusti skrev den årliga havsörnstexten för Finlands Natur och kontaktade Juhani Koivusaari, kunde han berätta om 39 havsörnsungar på 24 lyckade häckningar i Kvarkenområdet. Vi kunde genast justera siffrorna uppåt tack vare en observation på två flygga ungar gjorda av Tuija Warén i ett havsörnsrevir. Och så hade Juhani nyligen fått uppgifter om ett nytt örnbo på en skärgårdsö, där vi noterade att den gamla boplatsen låg öde. En stund senare ringde Harry Lillandt upp mig och berättade om färska observationer på fisktransporterande örnföräldrar i två revir, där de häckande örnarna varit försvunna under inventeringen. Nu var örnarna återkomna och alldeles tydligt i färd med att mata årets flygga ungar. |
