Tillbaka
Det är fartens tjusning som gör det. Känslan att med liten ansträngning glida fram med god fart på platser som annars är svårframkomliga. Det handlar också om äventyrslust och upptäckarglädje i vinternaturen.
Långfärdsskridskoåkning har blivit ett måste för många så snart isarna börjar bära på senhösten. Först är det sjöarna i inlandet som gäller. Då marken ännu är snöfri men täckt av gnistrande rimfrost lägger sig isen som ett golv över sjöarna. Den mörka kärnisen är som gjord att glida fram över på tunna stålbett – friktionsmotståndet är minimalt och kilometer efter kilometer läggs snabbt bakom en.
Senare på vintern, då snötäcket ligger tjockt på sjöisen, beger sig skridskoåkana ut i skärgården. Efter varje köldknäpp bildas nyis med jämn skridskovänlig yta längre och längre ut mot havet. På havsisen kan man göra de verkligt långa turerna, från ö till ö, över fjärdar och sund ända tills en fartygsränna sätter stopp för framfarten.
Om vintern blir snörik kan det under midvintern vara svårt att hitta bara isar. Å andra sidan har de milda vintrar vi haft allt sedan slutet av 1980-talet gynnat skridskoåkningen eftersom snön ofta smultit bort från isen. Ett tunt lager med vatten på en jämn is hindrar inte skridskoåkarens framfart, snarare tvärtom.
På vårvintern brukar det bli speciellt fint skridskoföre i samband med blidväder som följs av kalla nätter. Man kan då ha den finaste skridskois långt ut i ytterskärgården. Samtidigt har skridskoåkaren chans att från första parkett ta emot vårens första flyttfåglar då de kommer sträckande över havet.
Långfärdskridskobetten är långa och fungerar som medarna på en sparkstötting – det är lätt att glida fram också över ojämn is. Och då isen blir för dålig tar man betten av sig i en handvändning och fortsätter till fots. Gångmarscher mellan sjöar eller förbi sund med öppet vatten är en naturlig del av skridskoturerna.
Säkerheten är a och o
Varningar för svaga isar är något som brukar förekomma vinter efter vinter i massmedierna. Och varje vinter skördar svaga isar ett antal drunkningsoffer bland isfiskare och snöskoterförare. Det är därför förståeligt att många undrar om långfärdsskidskoåkarna är riktiga kloka då det beger sig ut på isarna – speciellt då dessa inte är särskilt tjocka.
Men det har visat sig att långfärdsskridskoåkning inte är farligare än någon annan motionsform. Under de 20 år långfärdsskridskoåkning utövats i större skala i Finland och framförallt i Sverige har inte en enda skridskoåkare som följt säkerhetsföreskrifterna drunknat. Orsaken till detta är framförallt att långfärdsskridskoåkarna rör sig flera tillsammans så att den som går genom isen alltid kan räddas av kamraterna. Dessutom är säkerhetsutrustning, som inkluderar ispik, isdubbar, kastlina och ryggsäck, obligatorisk.
Med ispiken kontrollerar skridskoåkaren isens tjocklek med jämna mellanrum. Går ispiken igenom med några få slag är isen för svag att fortsätta på. En tumregel är att 5 cm tjock is håller en mänska, men om isen är skör eller uppblandad med snö bör den vara tjockare för att vara säker.
Om olyckan är framme och man gå igenom gäller det att med isdubbarnas hjälp kravla sig tillbaka upp på isen åt samma håll från vilket man kommit. Stor hjälp har man av att bli uppdragen av kamraterna med hjälp av kastlinan.
Ryggsäcken innehåller en omgång vattentätt förpackade kläder att byta till efter ett eventuellt dopp. Samtidigt fungerar den som ett flöte som håller huvudet ovanför vattnet så länge man ligger i vaken.
Trots att ”plurrningar” inträffar då och då som en naturlig del av skridskoåkandet, strävar man naturligt nog till att undvika dem så långt som möjligt. Det gäller alltså att känna till typiska platser där isen kan vara svag. Sådana är bland annat varmvattenutsläpp, broar, vasskanter, uddar och åmynningar.
Skridskoturerna dras av en erfaren turledare, som åker först och håller utkik efter alla tecken på svagare is. För den som vill börja med långfärdsskridsko är de all orsak att gå med i de arrangerade turerna. Att ge sig ut ensam rekommenderas inte – speciellt inte om isarna är det minsta osäkra.
Finlands Långfärdsskrinnare
Långfärdskridskoåkarna i vårt land är organiserade i föreningen Finlands Långfärdsskrinnare, som i år begår sitt tioårsjubileum. Viceordförande Ralf Simonsson berättar att föreningen för närvarande har närmare 600 medlemmar och att medlemsantalet de senaste åren ökat stadigt. Totalt finns det några tusen personer som mer eller mindre regelbundet åker långfärdsskridsko i Finland. Vi ligger ändå långt efter Sverige där man kan tala om en verklig folksport med närmare 100 000 utövare.
Långfärdsskrinnarna är en tvåspråkig förening där mycket av verksamheten även går på svenska. Det gäller till exempel föreningens hemsida på internet (www.fimnet.fi/skrinnari) och den information föreningen ger per telefon om det aktuella isläget och planerade skridskoturer. De flesta medlemmar är bosatta i längs sydkusten.
Ralf Simonsson, som hör till en liten grupp hängivna skridskoåkare i Borgå, berättar att innevarande skridskosäsong star- tade rätt normalt den 11 november. Före jul arrangerade föreningen flera lyckade turer bland annat längs Borgå å och Svartså långt in i landet. Ett litet gäng gjorde också en äventyrlig skärgårdstur från Lovisa till Pellinge utanför Borgå mellan jul och nyår. Blidväder och snöfall gjorde sedan att det var svårare att hitta bra skridskoisar i januari.
Åland och Jakobstad
På Åland finns det ca 200 aktivare långfärdsskrinnare, som är medlemmar i Ålands motionsförbunds långfärdsskridskosektion. Tom Sjölund, en av de aktiva turledarna, berättar att säsongen på Åland inleddes först den 30 december. Det tjocka snötäcket gjorde att isarna länge förblev mycker förrädiska. Den 12 januari hade man i alla fall en lyckad tur med 32 deltagare. Då tog man sig ända ut till Rankoskär i ytterskärgården i Geta.
I Jakobstad finns sedan flera år en aktiv grupp med långfärdsskridskoåkare. En av dem är Henning Saarenpää, också känd som ledare på många av Natur och Miljös fjällturer. Han berättar att säsongen i Jakobstadstrakten hittills varit mycket fin och att man gjort många lyckade turer, bland annat på Larsmosjön.
–Vi har också lärt oss ett nytt tecken på svag is: avföring från svanar! Hittar man det på isen tyder det på att isranden nyligen gått just här och att svanarna suttit på iskanten vid öppet vatten någon dag tidigare, säger Saarenpää.
1/2002 På stålskodd fot över fjärd och sund
01.02.2002
av Magnus Östman. Det är fartens tjusning som gör det. Känslan att med liten ansträngning glida fram med god fart på platser som annars är svårframkomliga. Det handlar också om äventyrslust och upptäckarglädje i vinternaturen. Långfärdsskridskoåkning är ett utmärkt sätt att kombinera motion och naturintresse.
|
Det är fartens tjusning som gör det. Känslan att med liten ansträngning glida fram med god fart på platser som annars är svårframkomliga. Det handlar också om äventyrslust och upptäckarglädje i vinternaturen.
Långfärdsskridskoåkning har blivit ett måste för många så snart isarna börjar bära på senhösten. Först är det sjöarna i inlandet som gäller. Då marken ännu är snöfri men täckt av gnistrande rimfrost lägger sig isen som ett golv över sjöarna. Den mörka kärnisen är som gjord att glida fram över på tunna stålbett – friktionsmotståndet är minimalt och kilometer efter kilometer läggs snabbt bakom en.
Senare på vintern, då snötäcket ligger tjockt på sjöisen, beger sig skridskoåkana ut i skärgården. Efter varje köldknäpp bildas nyis med jämn skridskovänlig yta längre och längre ut mot havet. På havsisen kan man göra de verkligt långa turerna, från ö till ö, över fjärdar och sund ända tills en fartygsränna sätter stopp för framfarten.
Om vintern blir snörik kan det under midvintern vara svårt att hitta bara isar. Å andra sidan har de milda vintrar vi haft allt sedan slutet av 1980-talet gynnat skridskoåkningen eftersom snön ofta smultit bort från isen. Ett tunt lager med vatten på en jämn is hindrar inte skridskoåkarens framfart, snarare tvärtom.
På vårvintern brukar det bli speciellt fint skridskoföre i samband med blidväder som följs av kalla nätter. Man kan då ha den finaste skridskois långt ut i ytterskärgården. Samtidigt har skridskoåkaren chans att från första parkett ta emot vårens första flyttfåglar då de kommer sträckande över havet.
Långfärdskridskobetten är långa och fungerar som medarna på en sparkstötting – det är lätt att glida fram också över ojämn is. Och då isen blir för dålig tar man betten av sig i en handvändning och fortsätter till fots. Gångmarscher mellan sjöar eller förbi sund med öppet vatten är en naturlig del av skridskoturerna.
Säkerheten är a och o
Varningar för svaga isar är något som brukar förekomma vinter efter vinter i massmedierna. Och varje vinter skördar svaga isar ett antal drunkningsoffer bland isfiskare och snöskoterförare. Det är därför förståeligt att många undrar om långfärdsskidskoåkarna är riktiga kloka då det beger sig ut på isarna – speciellt då dessa inte är särskilt tjocka.
Men det har visat sig att långfärdsskridskoåkning inte är farligare än någon annan motionsform. Under de 20 år långfärdsskridskoåkning utövats i större skala i Finland och framförallt i Sverige har inte en enda skridskoåkare som följt säkerhetsföreskrifterna drunknat. Orsaken till detta är framförallt att långfärdsskridskoåkarna rör sig flera tillsammans så att den som går genom isen alltid kan räddas av kamraterna. Dessutom är säkerhetsutrustning, som inkluderar ispik, isdubbar, kastlina och ryggsäck, obligatorisk.
Med ispiken kontrollerar skridskoåkaren isens tjocklek med jämna mellanrum. Går ispiken igenom med några få slag är isen för svag att fortsätta på. En tumregel är att 5 cm tjock is håller en mänska, men om isen är skör eller uppblandad med snö bör den vara tjockare för att vara säker.
Om olyckan är framme och man gå igenom gäller det att med isdubbarnas hjälp kravla sig tillbaka upp på isen åt samma håll från vilket man kommit. Stor hjälp har man av att bli uppdragen av kamraterna med hjälp av kastlinan.
Ryggsäcken innehåller en omgång vattentätt förpackade kläder att byta till efter ett eventuellt dopp. Samtidigt fungerar den som ett flöte som håller huvudet ovanför vattnet så länge man ligger i vaken.
Trots att ”plurrningar” inträffar då och då som en naturlig del av skridskoåkandet, strävar man naturligt nog till att undvika dem så långt som möjligt. Det gäller alltså att känna till typiska platser där isen kan vara svag. Sådana är bland annat varmvattenutsläpp, broar, vasskanter, uddar och åmynningar.
Skridskoturerna dras av en erfaren turledare, som åker först och håller utkik efter alla tecken på svagare is. För den som vill börja med långfärdsskridsko är de all orsak att gå med i de arrangerade turerna. Att ge sig ut ensam rekommenderas inte – speciellt inte om isarna är det minsta osäkra.
Finlands Långfärdsskrinnare
Långfärdskridskoåkarna i vårt land är organiserade i föreningen Finlands Långfärdsskrinnare, som i år begår sitt tioårsjubileum. Viceordförande Ralf Simonsson berättar att föreningen för närvarande har närmare 600 medlemmar och att medlemsantalet de senaste åren ökat stadigt. Totalt finns det några tusen personer som mer eller mindre regelbundet åker långfärdsskridsko i Finland. Vi ligger ändå långt efter Sverige där man kan tala om en verklig folksport med närmare 100 000 utövare.
Långfärdsskrinnarna är en tvåspråkig förening där mycket av verksamheten även går på svenska. Det gäller till exempel föreningens hemsida på internet (www.fimnet.fi/skrinnari) och den information föreningen ger per telefon om det aktuella isläget och planerade skridskoturer. De flesta medlemmar är bosatta i längs sydkusten.
Ralf Simonsson, som hör till en liten grupp hängivna skridskoåkare i Borgå, berättar att innevarande skridskosäsong star- tade rätt normalt den 11 november. Före jul arrangerade föreningen flera lyckade turer bland annat längs Borgå å och Svartså långt in i landet. Ett litet gäng gjorde också en äventyrlig skärgårdstur från Lovisa till Pellinge utanför Borgå mellan jul och nyår. Blidväder och snöfall gjorde sedan att det var svårare att hitta bra skridskoisar i januari.
Åland och Jakobstad
På Åland finns det ca 200 aktivare långfärdsskrinnare, som är medlemmar i Ålands motionsförbunds långfärdsskridskosektion. Tom Sjölund, en av de aktiva turledarna, berättar att säsongen på Åland inleddes först den 30 december. Det tjocka snötäcket gjorde att isarna länge förblev mycker förrädiska. Den 12 januari hade man i alla fall en lyckad tur med 32 deltagare. Då tog man sig ända ut till Rankoskär i ytterskärgården i Geta.
I Jakobstad finns sedan flera år en aktiv grupp med långfärdsskridskoåkare. En av dem är Henning Saarenpää, också känd som ledare på många av Natur och Miljös fjällturer. Han berättar att säsongen i Jakobstadstrakten hittills varit mycket fin och att man gjort många lyckade turer, bland annat på Larsmosjön.
–Vi har också lärt oss ett nytt tecken på svag is: avföring från svanar! Hittar man det på isen tyder det på att isranden nyligen gått just här och att svanarna suttit på iskanten vid öppet vatten någon dag tidigare, säger Saarenpää.
| Fast eller lös häl, ispik eller stavar? De finns två “skolor” inom långfärdsskridskoåkningen. Enligt den ursprungliga stilriktningen är skridskobettet fastspänt från tån till hälen på skon. Fördelen med det här är att foten är stadig och det är lättare att hålla balansen också då man åker på ojämn is. Den andra skolan förespråkar att hälen är lös och “glappar” då man drar foten bakåt, på samma sätt som skidkängan på en skida. På det här sättet får man mera kraft i avsparken. Ursprungligen användes en enkel ispik för att kontrollera isens tjocklek med. Numera är det vanligt att man använder en dubbelpik, som vid behov kan tas isär och användas som stavar. Det finns också lätta och starka specialstavar för långfärdsskridsko. Stavar används speciellt av dem som åker med lös häl och skridskoåkningen påminner då om fristilsåkning på skidor. Fördelen med stavar är framförallt att det blir lättare att ta sig fram i motvind på isen. Med stavar är det också lättare att hålla balansen på ojämn is. |
| Information om skridskoturer Finlands Långfärdsskrinnare ger information om isläget längs sydkusten och kommande turer på ett telefonummer som medlemmarna har tillgång till. På föreningens hemsida (www.fimnet.fi/skrinnari) kan man anmäla sig som medlem. Motsvarande information från Åland ger Åalands motionsförbund på tel. 018-17 666 (“Isluren”) eller Ålands turistförbund på tel. 018-17 666 I norra Österbotten kan man kontakta Henning Saarenpää i Jakobstad på tel. 06-724 3962 eller 050-589 8992. |
