Tillbaka
Hanski påpekar att de skyddade livsmiljöerna knappast hittills kunnat gynna de hotade arterna. Ett kriterium för att ett objekt skall klassas som värdefull livsmiljö är att det befinner sig i naturtillstånd. Då kan man fråga sig hur det är möjligt att så många skogsarter minskat och blivit hotade trots förekomsten av små livsmiljöer i naturtillstånd.
Svaret är att de små livsmiljöerna inte ensamma har räckt till för att upprätthålla skogens biologiska mångfald, då den omgivande skogen blivit allt mer ogynnsam för krävande skogsarter. Det är därför orimligt att förvänta sig att de livsmiljöer som nu sparas på sikt skall öka skogens biologiska mångfald.
Hanski bedömer att skogslagens skydd av värdefulla livsmiljöer inte överhuvudtaget minskar behovet av att freda större, sammanhängande områden. Han tvekar inte heller att efterlysa en kraftig ökning av de fredade livsmiljöernas areal upp till 10 hektar.
– Jag tror att Metsos nya skyddsmetoder behövs närmast för att öka förståelsen för skogsskydd bland markägare, säger Hanski. Men när det sedan gäller att skapa positiva effekter på skogens ekologiska tillstånd finns här nog en hel del frågetecken.
Han misstänker att de nya skyddsmetoderna kan leda till en ökad fragmentering av de fredade arealerna. Tidsbundna skyddsavtal på arrendebasis ger en osäker grund för skogsskyddet. Hanski är också kritisk mot de krav på lika ersättning för alla markägare som framförts från skogsägarhåll.
– Det är inte bra om utgångsläget är ersättningar på samma sätt som skogsägare får betalt för virke eller massaved. Naturvärdena borde istället utgöra grunden för ersättningssystemet.
– Och vad händer om alla de markägare, som redan nu gratis sköter sina skogar i första hand utan att gynna en maximal tillväxt med tanke på avverkning, börjar kräva ersättningar i rättvisans namn?
Hanski anser att de alternativa skyddsmekanismerna kan vara bra som komplettering till andra ansträngningar för ett uttökat skogsskydd.
– Men jag har svårt att inse att de ensamma skulle kunna utgöra ryggraden i det framtida skyddet av södra Finlands skogar. Han efterlyser en ökad satsning på skogsvårdsrådgivning som betonar vården av naturvärdena. Här finns utrymme för betydligt fler aktörer än skogsvårdsföreningar och skogscentraler. En satsning på alternativ till den skogsvårdsrådgivning som i första hand gynnar en maximal virkesproduktion skulle enligt Hanski vara ett kostnadseffektivt sätt att på sikt öka skogarnas biologiska mångfald.
Ilkka Hanski har en viss förståelse för detta synsätt om frågan gäller prioritering mellan olika arter. Men om frågan gäller skyddet av skogens ekosystem på ett allmänt plan – vilket är mest relevant – godkänner han inte detta argument.
– Till begreppet hållbart skogsbruk hör att bevara naturen i ekologiskt oförändrat tillstånd – överallt. Då kan man inte utgå från att man inte behöver ta hänsyn till vissa arter bara för att de också förekommer någon annanstans.
– Man bör också minnas att naturen i vårt land skyddas i första hand för oss finländare och vårt eget välmående. Det är inte frågan om något tvång utifrån. Samtidigt har alla länder ett internationellt ansvar för arternas fortbestånd.
Ilkka Hanski drar en parallell till skyddet av havsmiljön och frågar sig – analogt med skyddsmotståndarnas resonemang – varför vi skulle satsa på skyddet av Östersjön eftersom någon annan ju redan skyddar Kaspiska havet?
– Jag har svårt att förstå att de brandberoende arternas förekomst skulle vara så beroende av mänskans inverkan. Naturliga skogsbränder har alltid förekommit överallt i det boreala skogsbältet, och de har under årmiljoner bidragit till att brandgynnade arter utvecklats under evolutionens gång, säger Hanski. borde vi i vilket fall som heltsl komma, menar Hanski.
Större sammanhängande
skyddsområden
Vart är vi då på väg när det gäller skyddet av Finlands skogar. Ilkka Hanski hoppas att de två kommittéer som nu planerar det kommande skyddsprogrammet inte enbart utgår från resultaten från Metsos pilotprojekt.
– Det vore viktigt att se saken ur ett vidare perspektiv. Det behövs också större sammanhängande skogsområden, skogskontinenter, som grund för att skogsarterna skall bevaras. Sådana fredade områden kunde grundas på statlig mark eller på mark som köps upp av de stora skogsbolagen.
Han vill istället lyfta fram de tusentals genuina skogsarter som blivit hotade på grund av att de industriella skogsbruket på så stora arealer i grunden förändrat skogen som livsmiljö. Ur det här perspektivet har de brandberoende arterna inte särskilt stor betydelse.
I själva verket har det visat sig om antalet livsmiljöer minskar till 10 procent av det ursprungliga kommer omkring hälften av arterna försvinna på längre sikt.
– Det här innebär att 10 procent inte kommer att vara tillräckligt för att skydda alla arter. Men eftersom trycket på att använda mark för andra ändamål än naturskydd är stort, är 10 procent ett någorlunda realistiskt mål. När det gäller södra Finlands skogar är det idag inte så stor skillnad om vi talar om 10 eller 15 procent eftersom vi idag ligger på bara 1–2 procent. Uppåt borde vi i vilket fall som heltsl komma, menar Hanski.
– Det vore viktigt att se saken ur ett vidare perspektiv. Det behövs också större sammanhängande skogsområden, skogskontinenter, som grund för att skogsarterna skall bevaras. Sådana fredade områden kunde grundas på statlig mark eller på mark som köps upp av de stora skogsbolagen.
Ladda ner utskriftvänlig pdf
2/2007: Skogsnaturen behöver ökat skydd
11.04.2007
av Magnus Östman, chefsredaktör för Finlands Natur. Professor Ilkka Hanski, ekolog och en av Finlands mest välrenommerade forskare, har länge kritiserat det sätt på vilket Finland värnar om skogsnaturen. Han har gång på gång både i sin forskning och i populärveten- skaplig form lyft fram bristen på skog i naturtillstånd och det stora antalet hotade skogsarter
I boken Uusi metsäkirja som utkom i höstas medverkar Ilkka Hanski både som redaktör och författare. Han är kritisk mot den nya trend inom skogsskyddet |
|
Ilkka Hanski demonstrerar grafiskt hur en minskning av arters livsmiljöer leder till att popultionernas livskraft minskar. Om livsmiljön är kraftigt fragmenterad minskar livskraften snabbare än om livsmiljön är mer sammanhänganden. |
, som på finska går under namnet täsmäsuojelu, ”precisionsskydd”. Ett exempel på detta är de värdefulla livsmiljöer, bland annat mindre lundar, bäckar, källor och bergsbranter som skyddas av den nuvarande skogslagen.
Hanski, och med honom ett antal andra skogsekologer, har övertygande visat att de skyddade livsmiljöerna är för små – i medeltal endast 0,63 hektar– och för glest förekommande för att kunna trygga mer krävande skogsarters fortlevnad. Vissa arters livsmiljöer finns uppskattningsvis i en täthet på endast 0,1 per kvadratkilometer.Hanski påpekar att de skyddade livsmiljöerna knappast hittills kunnat gynna de hotade arterna. Ett kriterium för att ett objekt skall klassas som värdefull livsmiljö är att det befinner sig i naturtillstånd. Då kan man fråga sig hur det är möjligt att så många skogsarter minskat och blivit hotade trots förekomsten av små livsmiljöer i naturtillstånd.
Svaret är att de små livsmiljöerna inte ensamma har räckt till för att upprätthålla skogens biologiska mångfald, då den omgivande skogen blivit allt mer ogynnsam för krävande skogsarter. Det är därför orimligt att förvänta sig att de livsmiljöer som nu sparas på sikt skall öka skogens biologiska mångfald.
Hanski bedömer att skogslagens skydd av värdefulla livsmiljöer inte överhuvudtaget minskar behovet av att freda större, sammanhängande områden. Han tvekar inte heller att efterlysa en kraftig ökning av de fredade livsmiljöernas areal upp till 10 hektar.
Metsos metoder räcker inte ensamma
Metsoprogrammet tog fram en del nya metoder för att förbättra skyddet av södra Finlands skogsnatur. Här ingår bland annat sådana element som frivillighet, tidsbundna skyddsavtal och ersättningar till markägare. Det är meningen att resultaten och erfarenheterna från Metsos pilotförsök när det gäller alternativa skyddsmetoder skall utmynna i ett nytt skyddsprogram för södra Finlands skogar senare i år.– Jag tror att Metsos nya skyddsmetoder behövs närmast för att öka förståelsen för skogsskydd bland markägare, säger Hanski. Men när det sedan gäller att skapa positiva effekter på skogens ekologiska tillstånd finns här nog en hel del frågetecken.
Han misstänker att de nya skyddsmetoderna kan leda till en ökad fragmentering av de fredade arealerna. Tidsbundna skyddsavtal på arrendebasis ger en osäker grund för skogsskyddet. Hanski är också kritisk mot de krav på lika ersättning för alla markägare som framförts från skogsägarhåll.
– Det är inte bra om utgångsläget är ersättningar på samma sätt som skogsägare får betalt för virke eller massaved. Naturvärdena borde istället utgöra grunden för ersättningssystemet.
– Och vad händer om alla de markägare, som redan nu gratis sköter sina skogar i första hand utan att gynna en maximal tillväxt med tanke på avverkning, börjar kräva ersättningar i rättvisans namn?
Hanski anser att de alternativa skyddsmekanismerna kan vara bra som komplettering till andra ansträngningar för ett uttökat skogsskydd.
– Men jag har svårt att inse att de ensamma skulle kunna utgöra ryggraden i det framtida skyddet av södra Finlands skogar. Han efterlyser en ökad satsning på skogsvårdsrådgivning som betonar vården av naturvärdena. Här finns utrymme för betydligt fler aktörer än skogsvårdsföreningar och skogscentraler. En satsning på alternativ till den skogsvårdsrådgivning som i första hand gynnar en maximal virkesproduktion skulle enligt Hanski vara ett kostnadseffektivt sätt att på sikt öka skogarnas biologiska mångfald.
Naturskyddet både nationell och internationell angelägenhet
I naturskyddsdebatten dyker med jämna mellanrum upp påståendet att vi i Finland inte har någon skyldighet att skydda arter som är hotade hos oss oss men som har livskraftiga populationer i andra länder. Av skogsarterna har den vitryggiga hackspetten ofta nämnts som exempel.Ilkka Hanski har en viss förståelse för detta synsätt om frågan gäller prioritering mellan olika arter. Men om frågan gäller skyddet av skogens ekosystem på ett allmänt plan – vilket är mest relevant – godkänner han inte detta argument.
– Till begreppet hållbart skogsbruk hör att bevara naturen i ekologiskt oförändrat tillstånd – överallt. Då kan man inte utgå från att man inte behöver ta hänsyn till vissa arter bara för att de också förekommer någon annanstans.
– Man bör också minnas att naturen i vårt land skyddas i första hand för oss finländare och vårt eget välmående. Det är inte frågan om något tvång utifrån. Samtidigt har alla länder ett internationellt ansvar för arternas fortbestånd.
Ilkka Hanski drar en parallell till skyddet av havsmiljön och frågar sig – analogt med skyddsmotståndarnas resonemang – varför vi skulle satsa på skyddet av Östersjön eftersom någon annan ju redan skyddar Kaspiska havet?
Vilseledande om brandberoende arter
Ett annat argument mot skyddet av vissa skogsarter är att dessa bara finns i våra skogar eftersom de är beroende av bränd ved och finns i Finland enbart på grund av det tidigare så utbredda svedjebruket. Eftersom förutsättningarna för deras existens inte är naturliga utan har skapats av mänskan har vi ingen skyldighet att skydda dessa arter. Även i detta sammanhang har den vitryggiga hackspetten nämnts, eftersom den påståtts förekomma huvudsakligen i den björkskog som vuxit upp på gamla svedjemarker.– Jag har svårt att förstå att de brandberoende arternas förekomst skulle vara så beroende av mänskans inverkan. Naturliga skogsbränder har alltid förekommit överallt i det boreala skogsbältet, och de har under årmiljoner bidragit till att brandgynnade arter utvecklats under evolutionens gång, säger Hanski. borde vi i vilket fall som heltsl komma, menar Hanski.
Större sammanhängande
skyddsområden
Vart är vi då på väg när det gäller skyddet av Finlands skogar. Ilkka Hanski hoppas att de två kommittéer som nu planerar det kommande skyddsprogrammet inte enbart utgår från resultaten från Metsos pilotprojekt.
– Det vore viktigt att se saken ur ett vidare perspektiv. Det behövs också större sammanhängande skogsområden, skogskontinenter, som grund för att skogsarterna skall bevaras. Sådana fredade områden kunde grundas på statlig mark eller på mark som köps upp av de stora skogsbolagen.
Han vill istället lyfta fram de tusentals genuina skogsarter som blivit hotade på grund av att de industriella skogsbruket på så stora arealer i grunden förändrat skogen som livsmiljö. Ur det här perspektivet har de brandberoende arterna inte särskilt stor betydelse.
Tio procents skydd önskvärt
Hanski har i olika sammanhang fört fram att det ur ekologisk synvinkel är |
|
Den vitryggiga hackspetten är en omstridd art i debatten om skogsskyddet. |
motiverat att bevara omkring 10 procent av skogens areal i naturtillstånd. Den här uppskattningen är baserad på ett flertal undersökningar – bland annat av antalet häckande par av fåglar – av hur en fragmentering av den ursprungliga livsmiljön påverkar arternas förekomst. Det har visat sig att om mindre än 10 procent av livsmiljön återstår leder detta till en allmän och accelererande minskning av arternas populationer.
– Den här gränsen på 10 procent har kanske fått lite väl mycket uppmärksamhet. Den är naturligtvis inte skarp, en del arter överlever under och andra över gränsen. Överlevnaden är dessutom beroende på i hur hög grad de återstående livsmiljöerna är fragmenterade, säger Hanski.I själva verket har det visat sig om antalet livsmiljöer minskar till 10 procent av det ursprungliga kommer omkring hälften av arterna försvinna på längre sikt.
– Det här innebär att 10 procent inte kommer att vara tillräckligt för att skydda alla arter. Men eftersom trycket på att använda mark för andra ändamål än naturskydd är stort, är 10 procent ett någorlunda realistiskt mål. När det gäller södra Finlands skogar är det idag inte så stor skillnad om vi talar om 10 eller 15 procent eftersom vi idag ligger på bara 1–2 procent. Uppåt borde vi i vilket fall som heltsl komma, menar Hanski.
Större sammanhängande skyddsområden
Vart är vi då på väg när det gäller skyddet av Finlands skogar. Ilkka Hanski hoppas att de två kommittéer som nu planerar det kommande skyddsprogrammet inte enbart utgår från resultaten från Metsos pilotprojekt.– Det vore viktigt att se saken ur ett vidare perspektiv. Det behövs också större sammanhängande skogsområden, skogskontinenter, som grund för att skogsarterna skall bevaras. Sådana fredade områden kunde grundas på statlig mark eller på mark som köps upp av de stora skogsbolagen.
Ladda ner utskriftvänlig pdf
