Tillbaka
överhuvudtaget någon nytta med att försöka bevara dem alla i vår natur?
Naturens artmångfald byggs upp av samtliga förekommande arter – det är här ingen skillnad mellan små och oansenliga arter och sådana som är lätt iakttagbara eller estetiskt tilltalande. Alla bidrar till den mångfald som utvecklats i naturen under lång tid.
Ett stort artantal innebär automatiskt också en hög genetisk diversitet. Ofta tyder också ett stort artantal på att antalet livsmiljöer är stort. Att värna om förekomsten av alla arter, såväl stora som små, gynnar alltså naturen som helhet. I praktiken sker detta genom att se till att arternas livsmiljöer bevaras.
Ansvaret för att bevara den naturliga mångfalden bland växter och djur finns inskrivet i Finlands grundlag. Att slå vakt om biodiversiteten borde alltså inte vara en åsiktsfråga.
Ofta glömmer man att det även i den nuvarande skogslagen stadgas om skydd av den naturliga mångfalden. I skogslagens första paragraf jämställs bevarandet av den biologiska mångfalden med målsättningen att skogarna uthålligt skall ge en god avkastning.
Om skogen får utvecklas utan några avverkningar uppkommer gammal tät granskog som beskuggar marken och täcker den med barr så att inget liv kan existera. Genom modernt skogsbruk gynnas däremot artantalet på samma sätt som skötsel av vårdbiotoper gynnar ängsväxter.
Granen tål beskuggning bättre än andra trädslag och är därför dominerande i gammal skog, speciellt på bördig mark. Men om skogen får åldras naturligt uppstår kontinuerligt gläntor till följd av att träd faller omkull av exempelvis ålder, på grund av stormar eller insektsangrepp. Tidigare bidrog också skogsbränder av olika omfattning till att öka variationen i skogen.
I gläntorna gror lövträd och övriga ljuskrävande arter. I gammal naturskog på bördig mark finns alltså också inslag av lövträd, trots granens dominans. I södra Finland kan man se exempel på detta främst i naturskyddsområden, där små arealer gammal naturskog bevarats. Större arealer sådan skog hittar vi närmast i ryska Karelen.
Att artantalet i ekonomiskogar skulle vara större än i naturskogar stöds inte av de tiotals undersökningar som utförts inom detta område i de nordiska länderna. Beroende på vilken artgrupp eller vilket område som studerats har man kunnat visa att gamla naturskogar innehåller 30–80 procent fler arter än ”gamla” ekonomiskogar. Skillnaden förklaras bland annat av att det i naturskogarna förekommer mer ekologiskt viktig grovstammig asp och mer död ved. Antalet arter som lever på död ved i olika stadier av nedbrytning är ofta dubbelt större i naturskogar än i ekonomiskogar. Överlag är 20–25 procent av alla skogslevande arter beroende av död ved. Av detta följer att även antalet hotade arter är större i skogar i naturtillstånd. Ett exempel gällande hotade tickor ser vi i figuren ovan till höger.
Det är sant att totalantalet arter i gammal granskog i klimaxstadiet kan vara mindre än i skogens yngre successionsstadier Men man bör komma ihåg att artskyddet inte bara handlar om kvantitet utan också om kvalitet. Den flora och fauna som är anpassade till och beroende av gammal skog i naturtillstånd utgörs av andra arter än de som är generalister och klarar sig i de flesta typer av skog, inklusive ung ekonomiskog. Bland gammelskogens arter hittar vi flera hotade arter också bland fåglarna, till exempel den tretåiga hackspetten och den mindre flugsnapparen.
Det finns inget fog för att hävda att skogen måste skötas aktivt för att bibehålla ett stort antal arter. På kulturbiotoper som skapats av mänskan och dess husdjur är situationen en annan. Här är bete och slåtter ett villkor för att konkurrenssvaga arter bland växter och insekter som kräver öppna miljöer skall fortleva.
På grund av alla hyggesrester från avverkningar finns det mer död ved ekonomiskogar än i naturskogar.
Alla inventeringar visar att det förhåller sig precis tvärtom (figuren visar ett exempel). En skog i naturtillstånd innehåller mer död ved eftersom träd som dött av naturliga orsaker under lång tid står eller ligger kvar. Vid avverkningar avlägsnas träbiomassan till största delen. Detta gäller speciellt grova stammar, men också på senare tid allt mer även klenare stammar och grenar som används i energiproduktionen.
Kalavverkningar motsvarar skogsbränder och är därmed ett naturenligt sätt att sköta skogen.
Den stora skillnaden mellan kalavverkningar och skogsbränder är att skogsbränder sällan dödar alla träd. Speciellt äldre tallar är motståndskraftiga mot lågorna. Den döda ved som i alla fall bildas vid skogsbränder blir till en början habitat för ett antal arter, främst skalbaggar, som är anpassade till ett liv på bränd ved. Det finns också växter, till exempel svedjenävan Geranium bohemicum, som förekommer främst på bränd mark. Många av de brandgynnade arterna är i dag sällsynta och klassade som hotade eftersom naturliga skogsbränder sällan hinner bli omfattande. Av de hotade arterna i Finland lever 85 på brandområden i skog. Den döda ved som uppstår vid bränderna utnyttjas i ett senare skede av alla de nedbrytare som är beroende av död ved.
Den mängd död ved som återstår efter virkesuttaget i samband med en kalavverkning är betydligt mindre än den mängd som blir kvar i skogen efter skogsbränder. Följden är att även en ungskog som förnyats naturligt genom skogsbrand eller någon annan naturlig störning innehåller mer död ved än en ung ekonomiskog.
Under naturliga förhållanden drabbas olika skogsnaturtyper olika ofta av skogsbränder. Torra sandåsar brinner ofta, medan till exempel fuktiga grankärr kan fungera som brandrefugier, som ytterst sällan brinner. Den här naturliga variationen beaktas inte i kalavverkningsskogsbruk.
Ladda ner utskrifstvänlig pdf
3/2007: Myter och sanningar inom skogsskyddet
06.06.2007
av Magnus Östman, chefsredaktör för Finlands Natur. Debatten om behovet att skydda skogsnaturen går tidvis het, inte minst i tidningarnas insändarspalter. Vi bemöter här några argument som brukar användas för att motivera varför skog inte behöver skyddas från exploatering.
Många av skogens hotade växter och djur är små och obetydliga. Finns det |
| I täta äldre granskogar skapas naturliga gläntor på grund av vindfällen och att gamla träd angrips av insekter och dör. Gläntorna bidrar till ökad mångfald både i fråga om antal livsmiljöer och arter. |
Naturens artmångfald byggs upp av samtliga förekommande arter – det är här ingen skillnad mellan små och oansenliga arter och sådana som är lätt iakttagbara eller estetiskt tilltalande. Alla bidrar till den mångfald som utvecklats i naturen under lång tid.
Ett stort artantal innebär automatiskt också en hög genetisk diversitet. Ofta tyder också ett stort artantal på att antalet livsmiljöer är stort. Att värna om förekomsten av alla arter, såväl stora som små, gynnar alltså naturen som helhet. I praktiken sker detta genom att se till att arternas livsmiljöer bevaras.
Ansvaret för att bevara den naturliga mångfalden bland växter och djur finns inskrivet i Finlands grundlag. Att slå vakt om biodiversiteten borde alltså inte vara en åsiktsfråga.
Ofta glömmer man att det även i den nuvarande skogslagen stadgas om skydd av den naturliga mångfalden. I skogslagens första paragraf jämställs bevarandet av den biologiska mångfalden med målsättningen att skogarna uthålligt skall ge en god avkastning.
Om skogen får utvecklas utan några avverkningar uppkommer gammal tät granskog som beskuggar marken och täcker den med barr så att inget liv kan existera. Genom modernt skogsbruk gynnas däremot artantalet på samma sätt som skötsel av vårdbiotoper gynnar ängsväxter.
Granen tål beskuggning bättre än andra trädslag och är därför dominerande i gammal skog, speciellt på bördig mark. Men om skogen får åldras naturligt uppstår kontinuerligt gläntor till följd av att träd faller omkull av exempelvis ålder, på grund av stormar eller insektsangrepp. Tidigare bidrog också skogsbränder av olika omfattning till att öka variationen i skogen.
I gläntorna gror lövträd och övriga ljuskrävande arter. I gammal naturskog på bördig mark finns alltså också inslag av lövträd, trots granens dominans. I södra Finland kan man se exempel på detta främst i naturskyddsområden, där små arealer gammal naturskog bevarats. Större arealer sådan skog hittar vi närmast i ryska Karelen.
Att artantalet i ekonomiskogar skulle vara större än i naturskogar stöds inte av de tiotals undersökningar som utförts inom detta område i de nordiska länderna. Beroende på vilken artgrupp eller vilket område som studerats har man kunnat visa att gamla naturskogar innehåller 30–80 procent fler arter än ”gamla” ekonomiskogar. Skillnaden förklaras bland annat av att det i naturskogarna förekommer mer ekologiskt viktig grovstammig asp och mer död ved. Antalet arter som lever på död ved i olika stadier av nedbrytning är ofta dubbelt större i naturskogar än i ekonomiskogar. Överlag är 20–25 procent av alla skogslevande arter beroende av död ved. Av detta följer att även antalet hotade arter är större i skogar i naturtillstånd. Ett exempel gällande hotade tickor ser vi i figuren ovan till höger.
Det är sant att totalantalet arter i gammal granskog i klimaxstadiet kan vara mindre än i skogens yngre successionsstadier Men man bör komma ihåg att artskyddet inte bara handlar om kvantitet utan också om kvalitet. Den flora och fauna som är anpassade till och beroende av gammal skog i naturtillstånd utgörs av andra arter än de som är generalister och klarar sig i de flesta typer av skog, inklusive ung ekonomiskog. Bland gammelskogens arter hittar vi flera hotade arter också bland fåglarna, till exempel den tretåiga hackspetten och den mindre flugsnapparen.
Det finns inget fog för att hävda att skogen måste skötas aktivt för att bibehålla ett stort antal arter. På kulturbiotoper som skapats av mänskan och dess husdjur är situationen en annan. Här är bete och slåtter ett villkor för att konkurrenssvaga arter bland växter och insekter som kräver öppna miljöer skall fortleva.
På grund av alla hyggesrester från avverkningar finns det mer död ved ekonomiskogar än i naturskogar.
Alla inventeringar visar att det förhåller sig precis tvärtom (figuren visar ett exempel). En skog i naturtillstånd innehåller mer död ved eftersom träd som dött av naturliga orsaker under lång tid står eller ligger kvar. Vid avverkningar avlägsnas träbiomassan till största delen. Detta gäller speciellt grova stammar, men också på senare tid allt mer även klenare stammar och grenar som används i energiproduktionen.
Kalavverkningar motsvarar skogsbränder och är därmed ett naturenligt sätt att sköta skogen.
Den stora skillnaden mellan kalavverkningar och skogsbränder är att skogsbränder sällan dödar alla träd. Speciellt äldre tallar är motståndskraftiga mot lågorna. Den döda ved som i alla fall bildas vid skogsbränder blir till en början habitat för ett antal arter, främst skalbaggar, som är anpassade till ett liv på bränd ved. Det finns också växter, till exempel svedjenävan Geranium bohemicum, som förekommer främst på bränd mark. Många av de brandgynnade arterna är i dag sällsynta och klassade som hotade eftersom naturliga skogsbränder sällan hinner bli omfattande. Av de hotade arterna i Finland lever 85 på brandområden i skog. Den döda ved som uppstår vid bränderna utnyttjas i ett senare skede av alla de nedbrytare som är beroende av död ved.
Den mängd död ved som återstår efter virkesuttaget i samband med en kalavverkning är betydligt mindre än den mängd som blir kvar i skogen efter skogsbränder. Följden är att även en ungskog som förnyats naturligt genom skogsbrand eller någon annan naturlig störning innehåller mer död ved än en ung ekonomiskog.
Under naturliga förhållanden drabbas olika skogsnaturtyper olika ofta av skogsbränder. Torra sandåsar brinner ofta, medan till exempel fuktiga grankärr kan fungera som brandrefugier, som ytterst sällan brinner. Den här naturliga variationen beaktas inte i kalavverkningsskogsbruk.
Ladda ner utskrifstvänlig pdf
