Tillbaka
Liksom många andra svampar består tickorna av både mycel och fruktkropp. Mycelet utgörs av mikroskopiskt tunna trådar som kontinuerligt finns inne i trädstammarna, medan fruktkropparna utvecklas vid gynnsamma förhållanden på trädens yta.
En mycket speciell typ av fruktkropp är den som svampexpertena kallar resupinat. Det är frågan om fruktkroppar som utgörs av en hinna eller beläggning på underlaget. Ett antal arter, såsom citrontickan Antrodia xantha (se bilden på sid 19), bildar enbart resupinata fruktkroppar, ofta på undersidan av liggande trädstammar. Andra arters fruktkroppar kan förekomma både i resupinat eller utstående form.
Typiskt för tickorna är att de på undersidan av fruktkroppen har fullt med små porer. Porerna är egentligen mynningen till tunna rör som utgör de organ där tickornas sporer bildas. Tickorna liknar i detta avseende sopparna.
Till skillnad från de flesta andra svampar kan många tickors fruktkroppar bli flera år gamla. Andra arter är dock endast ettåriga. Tickornas fruktkroppar är oftast mjuka hos de ettåriga arterna och mer eller mindre hårda hos de mångåriga arterna.
Tickornas mycel avsöndrar enzymer som sätter igång nedbrytningen av träet. Resultatet blir antingen så kallad brunröta eller vitröta. Då brunröta bildas bryts cellulosan och hemicellulosan ned, medan det sega och mörkare färgade ligninet blir kvar. Trä som angripits av brunröta är mörkare än i växande träd och det smulas lätt sönder vinkelrätt mot fibrerna längsriktning. Brunröta förorsakas ofta av klibbtickan (Fomitopsis pinicola), som är vanlig i de flesta skogar. Brunröta förorsakad av klibbticka ser mer eller mindre likadan ut, oberoende om den förekommer i gran, tall, björk eller al. Ligninresterna i brunröta utgör ett viktigt inslag i skogsmarkens förna.
Vitröta är ofta ljusare till färgen än brunröta och smulas lätt sönder till stickor bestående av fibrer. I vitröta bryts både cellulosa och lignin ned så att trämaterialet till slut försvinner helt. Vitröta förorsakas ofta av fnösktickan, som även den hör till våra vanligaste tickor.
De saprofytiska tickorna spelar en avgörande roll för att skogens ekosystem skall fungera. Tack vare deras ständigt pågående nedbrytningsaktivitet skapas ny näring som används på nytt av skogens växter, svampar, mossor och lavar.
Det är inte bara tickor som är beroende av varandra. Det finns ett stort antal skalbaggsarter och flera arter av malfjärilar som lever som larv i tickor. Ofta är en viss skalbaggs- eller malart beroende av en bestämd art av ticka. Många av skogens allra minsta djur äter också av tickornas mycel.
Även fåglar som häckar i trädhål är beroende av att det finns trädstammar med rötad ved som hackspettar kan hacka ut bohål i.
Inom skogsbruket betraktas ofta tickorna som skadliga då de angriper och dödar träd som skulle ha ekonomiskt värde. Intressant nog är ekonomiskogens kanske värsta fiende, rotrötan, som förorsakas av rottickor av släktet Heterobasidion, allmännast i glesare skogsbestånd där träden är av samma slag och ålder – det vill säga just det man strävar efter inom skogsbruket. Äldre skogar i naturtillstånd är betydligt mer heterogena och erbjuder därmed habitat för fler arter av tickor, som i regel konkurrerar ut rottickorna. I naturskogen är också de saprofytiska arterna av tickor dominerande framom de parasitiskt levande arterna.
Skillnaden i antal arter tickor i ekonomiskog och skog i naturtillstånd är väldokumenterad i Finland. I stort sett är tickornas artantal i ekonomiskogarna bara en femtedel av vad det är i naturskogar. I det senaste betänkandet om hotade arter i Finland klassas 115 arter av tickor, taggsvampar och en del andra huvudsakligen trädlevande svampar (fi. kääväkkäät) som hotade (rödlistade). Närmare 80 procent av dessa bedöms i första hand vara hotade av åtgärder inom skogsbruket. Många förekomster av de hotade arterna är små på grund av att de lever på de mycket begränsade områden av naturskog som ännu finns kvar. Det finns forskningsresultat som visar att små isolerade populationer av rosenticka (Fomitopsis rosea) redan lider av inavel, vilket tar sig uttryck i försämrad förökningsförmåga.
Många tickor och alla de arter som är beroende av dem hör till skogsnaturens förlorare så här långt. Om vi skall klara av att bevara dem i våra skogar är det nödvändigt att satsa betydligt mer på att öka mängden död ved i ekonomiskogar och på att skydda större arealer med äldre skog i naturtillstånd.
Ladda ner utskriftsvänlig pdf
4/2007: Tickorna berättar om skogens naturtillstånd
05.09.2007
av Magnus Östman & Keijo Savola. Tickorna kan med fog kallas för trädens svampar. Till skillnad från många andra svampar lever tickorna på att bryta ned veden i trädstammar. Flest tickor hittar man i gammal naturskog och här finns också ett stort antal arter som blivit sällsynta eftersom de inte klarar sig i dagens dominerande ekonomiskogar. Många arter av tickor trivs också i lundar och mångsidiga lövskogar.
Många arter av tickor ger skogsvandraren små skönhetsupplevelser där de lyser med granna färger som kontrast till grön mossa och grå trädstammar. Det finns en stor mångformighet bland de ca 230 arter tickor som är påträffade i Finland.  |
| Svaveltickan (Laetiporus sulphureus) är en ovanligt stor och uppseendeväckande art bland tickorna. Den hör hemma i parker och ekskogar längs vår sydkust. Bilden är från Ekuddens naturskyddsområde i Borgå. |
Liksom många andra svampar består tickorna av både mycel och fruktkropp. Mycelet utgörs av mikroskopiskt tunna trådar som kontinuerligt finns inne i trädstammarna, medan fruktkropparna utvecklas vid gynnsamma förhållanden på trädens yta.
Stor mångformighet
Fruktkropparna kan hos tickorna ha mycket olika utseende. Det finns tickor som har tydlig hatt och fot, till exempel luddtickan Onnia tomentosa. Andra har hovformade fruktkroppar (fnösktickan, Fomes fomentarius) eller fruktkroppar som är konsolformade, det vill säga de liknar närmast små runda hyllor (sälgtickan Phellinus conchatus).En mycket speciell typ av fruktkropp är den som svampexpertena kallar resupinat. Det är frågan om fruktkroppar som utgörs av en hinna eller beläggning på underlaget. Ett antal arter, såsom citrontickan Antrodia xantha (se bilden på sid 19), bildar enbart resupinata fruktkroppar, ofta på undersidan av liggande trädstammar. Andra arters fruktkroppar kan förekomma både i resupinat eller utstående form.
Typiskt för tickorna är att de på undersidan av fruktkroppen har fullt med små porer. Porerna är egentligen mynningen till tunna rör som utgör de organ där tickornas sporer bildas. Tickorna liknar i detta avseende sopparna.
Till skillnad från de flesta andra svampar kan många tickors fruktkroppar bli flera år gamla. Andra arter är dock endast ettåriga. Tickornas fruktkroppar är oftast mjuka hos de ettåriga arterna och mer eller mindre hårda hos de mångåriga arterna.
Vitröta och brunröta
Tickorna lever till största delen som saprofyter (nedbrytare) på död ved eller som parasiter på levande träd. Några arter lever också på marken, till exempel fårtickan (Albatrellus ovinus), som är den enda av våra arter som är en god matsvamp.Tickornas mycel avsöndrar enzymer som sätter igång nedbrytningen av träet. Resultatet blir antingen så kallad brunröta eller vitröta. Då brunröta bildas bryts cellulosan och hemicellulosan ned, medan det sega och mörkare färgade ligninet blir kvar. Trä som angripits av brunröta är mörkare än i växande träd och det smulas lätt sönder vinkelrätt mot fibrerna längsriktning. Brunröta förorsakas ofta av klibbtickan (Fomitopsis pinicola), som är vanlig i de flesta skogar. Brunröta förorsakad av klibbticka ser mer eller mindre likadan ut, oberoende om den förekommer i gran, tall, björk eller al. Ligninresterna i brunröta utgör ett viktigt inslag i skogsmarkens förna.
Vitröta är ofta ljusare till färgen än brunröta och smulas lätt sönder till stickor bestående av fibrer. I vitröta bryts både cellulosa och lignin ned så att trämaterialet till slut försvinner helt. Vitröta förorsakas ofta av fnösktickan, som även den hör till våra vanligaste tickor.
De saprofytiska tickorna spelar en avgörande roll för att skogens ekosystem skall fungera. Tack vare deras ständigt pågående nedbrytningsaktivitet skapas ny näring som används på nytt av skogens växter, svampar, mossor och lavar.
Många är beroende av tickorna
Olika arter av tickor har olika krav på sin livsmiljö. Vissa arter trivs på både löv- och barrträd, medan andra är bundna till ett enda trädslag. Typiskt för tickorna är också att nyligen döda träd angrips av vissa arter, medan andra arter tar över då nedbrytningen av trädstammen hunnit längre. Man har till och med kunnat konstatera att vissa arter av tickor för att kunna etablera sig är beroende av att bestämda arter först brutit ned veden till ett visst stadium.Det är inte bara tickor som är beroende av varandra. Det finns ett stort antal skalbaggsarter och flera arter av malfjärilar som lever som larv i tickor. Ofta är en viss skalbaggs- eller malart beroende av en bestämd art av ticka. Många av skogens allra minsta djur äter också av tickornas mycel.
Även fåglar som häckar i trädhål är beroende av att det finns trädstammar med rötad ved som hackspettar kan hacka ut bohål i.
Blivit sällsynta i ekonomiskogen
För de saprofytiskt levande tickorna är förekomsten av död ved eller döende träd en livsförutsättning. Olika arter har dessutom olika krav på trädstammarnas tjocklek. Det säger sig självt att en gammal skog i naturtillstånd, där träden kontinuerligt får självdö och sedan ligga kvar, erbjuder bättre livsförutsättningar för tickorna än en ekonomiskog. Detta gäller både mängden död ved och antalet habitat i form av trädstammar av olika ålder och tjocklek. Speciellt viktiga som habitat för sällsynta och hotade arter är förekomsten av grovstammiga, liggande stammar (lågor).Inom skogsbruket betraktas ofta tickorna som skadliga då de angriper och dödar träd som skulle ha ekonomiskt värde. Intressant nog är ekonomiskogens kanske värsta fiende, rotrötan, som förorsakas av rottickor av släktet Heterobasidion, allmännast i glesare skogsbestånd där träden är av samma slag och ålder – det vill säga just det man strävar efter inom skogsbruket. Äldre skogar i naturtillstånd är betydligt mer heterogena och erbjuder därmed habitat för fler arter av tickor, som i regel konkurrerar ut rottickorna. I naturskogen är också de saprofytiska arterna av tickor dominerande framom de parasitiskt levande arterna.
Skillnaden i antal arter tickor i ekonomiskog och skog i naturtillstånd är väldokumenterad i Finland. I stort sett är tickornas artantal i ekonomiskogarna bara en femtedel av vad det är i naturskogar. I det senaste betänkandet om hotade arter i Finland klassas 115 arter av tickor, taggsvampar och en del andra huvudsakligen trädlevande svampar (fi. kääväkkäät) som hotade (rödlistade). Närmare 80 procent av dessa bedöms i första hand vara hotade av åtgärder inom skogsbruket. Många förekomster av de hotade arterna är små på grund av att de lever på de mycket begränsade områden av naturskog som ännu finns kvar. Det finns forskningsresultat som visar att små isolerade populationer av rosenticka (Fomitopsis rosea) redan lider av inavel, vilket tar sig uttryck i försämrad förökningsförmåga.
Många tickor och alla de arter som är beroende av dem hör till skogsnaturens förlorare så här långt. Om vi skall klara av att bevara dem i våra skogar är det nödvändigt att satsa betydligt mer på att öka mängden död ved i ekonomiskogar och på att skydda större arealer med äldre skog i naturtillstånd.
Ladda ner utskriftsvänlig pdf
