Tillbaka
Han och skogvaktarna är de enda som hållit skogen vid liv genom de sista 15 åren efter att Sovjetunionen bröt samman. Skyddsområdet ligger mitt på gränsen mellan det kristna Georgien och det muslimska Azerbajdjan, som båda har varigt politiskt turbulenta länder med var sitt inbördeskrig. Området är rikt på djurliv; här förekommer bland annat den sällsynta kaukasiska leoparden (Panthera pardus ciscaucasica). Området är beläget långt från städer och civilisation och har därför varit ett omtyckt tillhåll för tjuvskyttar, inte minst högre officerare i militären och den georgiska poliskåren. Kako har varit tvungen att slåss mot dem alla.
– De tror de står över lagen och kan ta sig egna rättigheter, säger Kako. Han har fått stå emot mordhot och många andra former av motstånd i sitt jobb som skogvaktare. Det mest dramatiska han varit med om var då han överraskade polischefen i grannregionen med att utöva tjuvjakt. Polischefen avlossade varningsskott i tumultet som följde.
– Men skottet gick bara i luften. Han skulle visa att han menar allvar. Men jag visade ingen nåd. Det är viktigast att vara hård mot de stora och viktiga pojkarna. Då vågar ingen annan tjuvjaga, säger Kako.
Kako pratar om skogen med ett mjukt hjärta, men han har en stenhård blick. Han är skogvaktare i själ och hjärta. På den ena sidan finns kärleken till skogen han har vuxit upp med och på den andra sidan hatet mot det som hotar skogen; tjuvskyttar, tjuvfiskar, olovliga avverkningar och getter som överskrider buffertzonen för sina betesområden. Han är känd för att vara kompromisslös. Kako har vigt sitt liv åt att vakta skogen. Under sin fars begravning fick han höra om tjuvskyttar som setts i närheten och han ryckte genast ut och fängslade dem.
Nu får hans skogvaktargärning stöd i form av pengar från WWF Europa, som vill satsa på Kakos skog eftersom den är en viktig lunga för Kaukasus och för att det i Kaukasus finns flera av hela Europas viktigaste naturområden att skydda. Kakos skog är en av regionens allra sista flodslättskogar. Den ligger vid floden Iori i ett savannliknande övergångslandskap mellan de nederbördsrika bergen, den stora gröna skogen i väster och den salta stäppen i öster. Den omfattar känsliga och viktiga ekosystem. Här häckar ett stort antal fåglar och många arter flyttar genom området under vår och höst.
FN skulle helst se att dammen försvinner, men det kostar pengar som ingen har. Därför skall WWF-pengarna istället utnyttjas för att få floden att flöda igen: man öppnar helt enkelt slussarna. Detta är den viktigaste åtgärden för att rädda Kakos naturreservat. Genom att öppna slussarna 3–5 gånger i året kan man rekonstruera flodens tidigare vårflöden.
Pengarna skall också gå till att utrusta Kako och hans män med moderna kartor och kikare, en skogvaktarstation, en jeep och hästar. Det kommer att göra dem kapabla att skydda skogen mot olagliga avverkningar, bete och jakt.
Projektet kostar omkring 125 000 euro i året och det skall pågå i tre år tills den georgiska eller azerbajdjanska staten kan ta över. Till dess kommer finansieringen från utlandet och WWF ser till att pengarna går till rätt ändamål.
Och Kaukasus är viktig för hela jordens biologiska mångfald. Organisationen Conservation International har klassat regionen som ett av världens 25 viktigaste områden på grund av sin artrikedom. Här finns flera endemiska arter och antalet hotade arter är stort. Bland de sistnämnda kan nämnas kungsörn, kaukasisk orre (Tetrao mlokosiewiczi), kaspisk snöhöna (Tetraogallus caspius), kaukasisk leopard och kaukasisk salamander. I Kaukasus finns också björn, vidsvin, sjakal och strimmig hyena.
Kaukasus stora artrikedom kan förklaras genom att regionen utgör en bro mellan Asien och Europa som arter sedan länge utnyttjat för sin spridning. Området blev dessutom under senaste istid en varm tillflyktsort för växter och djur som trängdes ut från Nordeuropa
– Regionen lever av att utnyttja naturresurser, bland annat i form av skogsbruk och bete. I framtiden kommer de kanske att leva av ekologisk turism. Naturen utgör grunden för ekonomin och kulturen i detta område, bland annat genom bete och virkesuttag, säger svensken Magnus Sylvén, som i tio år varit direktör för WWF International’s program för Europa och Mellanöstern.
Det är fatalt om möjligheterna för lokalbefolkningen att leva av naturen skall försvinna på grund av vanskötsel, i och med att någon utnyttjar naturresurserna för hårt eller att stater inte kan samarbeta, säger Sylvén.
– Alla länder i Kaukasus är fattiga och vill ha ekonomisk tillväxt. Men om den bygger på metoder som inte är hållbara i längden, går det ut över alla, både de som bor här och de rikare länderna, eftersom det leder till instabilitet igen, säger han.
Under oss har vi skogen och ”savannen” som breder ut sig så långt ögat kan nå. Genom det gröna landskapet rinner en smal strimma vatten. Det är floden Iori. Ovanför oss dominerar kalla färger, mörkt blått vatten, grå cement, rostiga metallväggar och sotiga fönsterrutor. Ovanför det blågråa bygget syns en gråmulen himmel.
– Jag är en gammal man. Skogen är ung, jag är gammal, säger han med ett leende.
Att kaukaserna blir så gamla och ser så unga ut förstår jag nu och inser min tabbe.
Kako berättar att hans barnbarn redan vistats mycket här och de är stolta. Mycket stolta. Alla vet vilken kamp Kako har fört mot tjuvskyttar och avverkare för att rädda skogen. Kako är känd för att vara hård mot de stora. Med stålgrå blick och en antydan till leende säger han:
– Barnbarnen behöver bara berätta i skolan vem deras farfar är så får de respekt.
Ladda ner utskriftsvänlig pdf
6/2007: Han räddar skogsnaturen i Georgien
20.12.2007
av Henrik Pryser Libell, freelans journalis från Norge. I Kaukasus löper tusentals hotade arter risk att försvinna på grund av konflikter och fattigdom. Men på gränsen mellan Azerbajdjan och Georgien håller en skogsvaktares dröm på att gå i uppfyllelse och hans 15 år långa krig mot tjuvskyttar, olagliga avverkningar och överbete kan äntligen vara över.
– I 16 år har jag drömt om att kunna försvara skogen och se den växa sig stor och grön istället för att torka år efter år. Nu går drömmen i uppfyllelse, säger Kako Teteloshvili (58), chef för skogvaktarna i Iori naturskyddsområde i södra Georgien. |
| Kako Teteloshvili har vaktat skogen i Iori med sin hälsa och till och med liv som insats. Nu får han hjälp i sitt värv av en modernt utrustad skogvaktartrupp. |
Han och skogvaktarna är de enda som hållit skogen vid liv genom de sista 15 åren efter att Sovjetunionen bröt samman. Skyddsområdet ligger mitt på gränsen mellan det kristna Georgien och det muslimska Azerbajdjan, som båda har varigt politiskt turbulenta länder med var sitt inbördeskrig. Området är rikt på djurliv; här förekommer bland annat den sällsynta kaukasiska leoparden (Panthera pardus ciscaucasica). Området är beläget långt från städer och civilisation och har därför varit ett omtyckt tillhåll för tjuvskyttar, inte minst högre officerare i militären och den georgiska poliskåren. Kako har varit tvungen att slåss mot dem alla.
Laglösa tider
Under de laglösa 1990-talet, då de stora pojkarna och VIP-folket från huvudstaden kom för att gå på olaglig vildsvins- och björnjakt var det Kako och hans folk som förhindrade det. Tidvis var hans arbete farligt. Parlamentspamparna, överstar, generaler och polischefer blev rasande när de fick böter och sina gevär beslagtagna. De hotade med att utnyttja sin makt och hämnas.– De tror de står över lagen och kan ta sig egna rättigheter, säger Kako. Han har fått stå emot mordhot och många andra former av motstånd i sitt jobb som skogvaktare. Det mest dramatiska han varit med om var då han överraskade polischefen i grannregionen med att utöva tjuvjakt. Polischefen avlossade varningsskott i tumultet som följde.
– Men skottet gick bara i luften. Han skulle visa att han menar allvar. Men jag visade ingen nåd. Det är viktigast att vara hård mot de stora och viktiga pojkarna. Då vågar ingen annan tjuvjaga, säger Kako.
Hat och kärlek
Kako pratar om skogen med ett mjukt hjärta, men han har en stenhård blick. Han är skogvaktare i själ och hjärta. På den ena sidan finns kärleken till skogen han har vuxit upp med och på den andra sidan hatet mot det som hotar skogen; tjuvskyttar, tjuvfiskar, olovliga avverkningar och getter som överskrider buffertzonen för sina betesområden. Han är känd för att vara kompromisslös. Kako har vigt sitt liv åt att vakta skogen. Under sin fars begravning fick han höra om tjuvskyttar som setts i närheten och han ryckte genast ut och fängslade dem.
Nu får hans skogvaktargärning stöd i form av pengar från WWF Europa, som vill satsa på Kakos skog eftersom den är en viktig lunga för Kaukasus och för att det i Kaukasus finns flera av hela Europas viktigaste naturområden att skydda. Kakos skog är en av regionens allra sista flodslättskogar. Den ligger vid floden Iori i ett savannliknande övergångslandskap mellan de nederbördsrika bergen, den stora gröna skogen i väster och den salta stäppen i öster. Den omfattar känsliga och viktiga ekosystem. Här häckar ett stort antal fåglar och många arter flyttar genom området under vår och höst.
Misslyckade dammbyggen
Skogen håller på att torka ut. De sovjetiska ingenjörerna lämnade en sista hälsning till Iori: en enorm flodfördämning som aldrig har fungerat. Nu står den och rostar sönder, medan den dämmer upp floden och torkar ut flodslättskogen.FN skulle helst se att dammen försvinner, men det kostar pengar som ingen har. Därför skall WWF-pengarna istället utnyttjas för att få floden att flöda igen: man öppnar helt enkelt slussarna. Detta är den viktigaste åtgärden för att rädda Kakos naturreservat. Genom att öppna slussarna 3–5 gånger i året kan man rekonstruera flodens tidigare vårflöden.
Pengarna skall också gå till att utrusta Kako och hans män med moderna kartor och kikare, en skogvaktarstation, en jeep och hästar. Det kommer att göra dem kapabla att skydda skogen mot olagliga avverkningar, bete och jakt.
Projektet kostar omkring 125 000 euro i året och det skall pågå i tre år tills den georgiska eller azerbajdjanska staten kan ta över. Till dess kommer finansieringen från utlandet och WWF ser till att pengarna går till rätt ändamål.
Viktigt internationellt
WWF har valt att satsa på Kakos skog på rekommendation av ett team av forskare, som har analyserat den biologiska mångfalden i Armenien, Azerbajdjan, Georgien, östra Turkiet, västra Iran och södra Ryssland. Gruppen bedömer att flodslättskogen vid Iori är kärnområdet i en biologisk korridor som måste skyddas till varje pris om Kaukasus skall kunna bevara sin biologiska mångfald. Iori-Mingechauri är det nästviktigaste området i korridoren.Och Kaukasus är viktig för hela jordens biologiska mångfald. Organisationen Conservation International har klassat regionen som ett av världens 25 viktigaste områden på grund av sin artrikedom. Här finns flera endemiska arter och antalet hotade arter är stort. Bland de sistnämnda kan nämnas kungsörn, kaukasisk orre (Tetrao mlokosiewiczi), kaspisk snöhöna (Tetraogallus caspius), kaukasisk leopard och kaukasisk salamander. I Kaukasus finns också björn, vidsvin, sjakal och strimmig hyena.
Kaukasus stora artrikedom kan förklaras genom att regionen utgör en bro mellan Asien och Europa som arter sedan länge utnyttjat för sin spridning. Området blev dessutom under senaste istid en varm tillflyktsort för växter och djur som trängdes ut från Nordeuropa
– Regionen lever av att utnyttja naturresurser, bland annat i form av skogsbruk och bete. I framtiden kommer de kanske att leva av ekologisk turism. Naturen utgör grunden för ekonomin och kulturen i detta område, bland annat genom bete och virkesuttag, säger svensken Magnus Sylvén, som i tio år varit direktör för WWF International’s program för Europa och Mellanöstern.
Det är fatalt om möjligheterna för lokalbefolkningen att leva av naturen skall försvinna på grund av vanskötsel, i och med att någon utnyttjar naturresurserna för hårt eller att stater inte kan samarbeta, säger Sylvén.
– Alla länder i Kaukasus är fattiga och vill ha ekonomisk tillväxt. Men om den bygger på metoder som inte är hållbara i längden, går det ut över alla, både de som bor här och de rikare länderna, eftersom det leder till instabilitet igen, säger han.
 |
Grön och blågrå kontrast
Jag står tillsammans med Kako och projektkoordinator Zura Avaliashvili nedanför den ökända dammen. Zura var tidigare arkitekt i Moskva, men det blev svårt för kaukaser att få arbete och uppdrag i Putins Ryssland. Nu jobbar han istället heltid med att organisera WWF-projektet. Tre dagar i veckan är Zura i Iori, resten av sin arbetstid tillbringar han i Tblisi.Under oss har vi skogen och ”savannen” som breder ut sig så långt ögat kan nå. Genom det gröna landskapet rinner en smal strimma vatten. Det är floden Iori. Ovanför oss dominerar kalla färger, mörkt blått vatten, grå cement, rostiga metallväggar och sotiga fönsterrutor. Ovanför det blågråa bygget syns en gråmulen himmel.
Stolta barnbarn
Vi tittar ut över den gröna och den blågrå världen. Jag säger till Kako att när skogen vuxit upp tillbaka och han en dag får barnbarn kommer de säkert att se hur skogen växer upp och förstår vad deras farfar uträttat här. Kako verkar först lite överraskad, men sedan ler han. Jag känner plötsligt att jag inte på långt när gissat hans ålder rätt. Han är inte bara far. Han är farfar och hans barnbarn är redan 11, 12 och 14 år.– Jag är en gammal man. Skogen är ung, jag är gammal, säger han med ett leende.
Att kaukaserna blir så gamla och ser så unga ut förstår jag nu och inser min tabbe.
Kako berättar att hans barnbarn redan vistats mycket här och de är stolta. Mycket stolta. Alla vet vilken kamp Kako har fört mot tjuvskyttar och avverkare för att rädda skogen. Kako är känd för att vara hård mot de stora. Med stålgrå blick och en antydan till leende säger han:
– Barnbarnen behöver bara berätta i skolan vem deras farfar är så får de respekt.
Ladda ner utskriftsvänlig pdf
