Flygekorre

Flygekorren är ett huvudsakligen nattaktivt djur, som kan glidflyga upp till 70 meter, men rör sig ogärna på marken. En fullvuxen flygekorre väger 130-200 grand och är alltså klart mindre än den vanliga flygekorren. Medelåldern är bara några år.

Flygekorrarna lever ensamt. Inom ett hanrevir, som ofta omfattar tiotals hektar, finns ofta flera honrevir, som brukar vara 4-8 hektar stort (mindre ju större lövträdsandelen är). Flygekorren lever i skoglig miljö. Den typiska flygekorrbiotopen är en gammal granskog (ger skydd) med starkt inslag av lövträd, främst al, asp och björk (föda). Flygekorren är en bra indikatorart för skogar med större naturvärden än dagens vanliga ekonomiskogar.

Flygekorren bor i hål (ofta i aspar), gamla risbon, som byggt av vanliga ekorren (ofta i granar) eller holkar. Inom ett honrevir finns alltid flera bon, ofta mer än fem. Flygekorren har en rätt så dålig spridningsförmåga och den är beroende av ett enhetligt skogstäcke. Isolerade skogsfragment överges lätt och blir inte bebodda på nytt. Flygekorren är oskygg för människan och kan bo nära bebyggelse, men faller lätt offer för katter.

Flygekorrpopulationen har kraftigt försvagats främst på grund av skogsbrukets inverkan. Enligt den senaste nationella inventeringen finns omkring 143 000 flygekorrhonor i Finland (Ilpo Hanski 2006). Flygekorren är rätt så vanlig i Nyland, Åboland och Österbotten.

Flygekorrens föröknings- och rastplatser är skyddade enligt naturvårdslagens § 49, som följer EU:s habitatdirektiv. Enligt nuvarande myndighetstolkning utgör föröknings- och rastplatserna endast en bråkdel av hela reviret. De flesta skyddsavgränsningar som myndigheterna hittills gjorts är så små, att flygekorren överger reviret, vilket Natur och Miljö anser vara i strid mot naturvårdslagen. Natur och Miljös målsättning är att flygekorrens revir beaktas i skogsbruk och annan markanvändning på ett sådant sätt, att reviren kan hållas bebodda (med beaktande av naturliga fluktuationer).