Sälar i Östersjön

I den finländska kustregionen förekommer två olika sälarter: gråsälen och vikaren. Båda är rovdjur, som huvudsakligen livnär sig på fisk, men de har helt olika beteende och biologi.

Gråsälen

Gråsälarna i Östersjön rör sig över stora områden och kan anses höra till en och samma population. I de nordliga havsområdena har gråsälsstammen vuxit kraftigt de senaste åren, men motsvarande utveckling har inte skett i de sydliga delarna. Med statistiska modeller har man uppskattat att det i början av 1900-talet fanns 80 000 – 100 000 gråsälar. År 2005 uppskattades gråsälstammen till knappt 20 000. Den senaste tiden har gråsälstammens tillväxt i kärnområdena varit hela 10 %. I sydvästra Finland (Skärgårdshavet och Åland) observerades år 2005 omkring 8 000 gråsälar, medan det i Bottenhavet respektive Finska viken observerades endast drygt 300 sälar.

Gråsälstammen i Östersjön är så stark, att den kan beskattas med jakt. Stammen måste dock förvaltas som en helhet på Östersjönivå. Jakten bör följa grundläggande jaktetiska principer gällande tillvaratagande av bytet och minimering av skadskjutning, vilket innebär jakt från fast underlag mot byte på fast underlag. Skyddsjakt kan inte accepteras.

En vuxen gråsäl äter i genomsnitt 5-8 kg fisk om dagen. Gråsälen har konstaterats äta åtminstone 20 olika arter, men brukar koncentrera sig på de arter som förekommer allmännast. Till gråsälens viktigaste fångstarter hör strömming, nors, tånglake, torsk och sik.

Den växande gråsälsstammen påverkar kustfisket särskilt i Skärgårdshavet. Gråsälarna söndrar vanliga fiskeredskap och skadar fångsten. Det är därför viktigt att staten stöder investeringar i sälsäkra fångstredskap och ersätter skador.

Vikaren

Vikaren är starkt beroende av is och snö för fortplantningen och pälsbytet. Vikarens utbredning i Östersjön följer de områden som säkrast fryser varje år.

Med statistiska modeller har man uppskattat att det i början av 1900-talet fanns 200 000 vikare i hela Östersjön. Eftersom vikarna lever mestadels i vattnet eller på isen på öppet hav, är det inte meningsfullt att beräknas antalet vikare per land, utan enbart för olika havsområden. Vikaren är så stationär att man tala om skilda stammar för Finska viken, Skärgårdshavet respektive Bottenhavet. Merparten av vikarna lever i Bottenviken (år 2005 3000 – 4000), medan Skärgårdshavet (100-150) och Finska viken (några hundra) har mycket små populationer.

Vikarnas antal ökar betydigt långsammare än gråsälen. Vikarens fortplantningsstörningar hör samman med de fortfarande förekommande livmoderocklusionerna, som började observeras på 1970-talet. Fortfarande beräknas en femtedel av honorna vara sterila. Förekomsten av tarmsår har även ökat hos vikaren.

Vikaren äter mindre är gråsälen, i genomsnitt 3,5 kg fisk om dagen. Därtill kan vikaren äta bl.a. kräftdjur. Vikaren antas äta något färre fiskarter än gråsälen. Typisk fångstfisk är små stim- eller bottenfiskar, bl.a. storspigg och nors.

Vikaren utgör ett problem för kustfisket främst i Bottenviken. I likhet med gråsälen skadar vikaren fångstredskap och fångst. Problemen kan förebyggas med sälsäkra fångstredskap. Vikarstammen i Bottenviken kunde tåla jakt i liten skala, men även här måste samma etiska principer följas.