Varg
Vargen hör till den finländska naturen. Den finländska vargstammen står i kontakt med den eurasiatiska stammen och utgör en livsviktig länk till den skandinaviska vargstammen. Vargen lever i familjegrupper bestående av ett ledarpar och ett varierande antal valpar från olika årskullar. De flesta ungdjuren lämnar familjegruppen vid ungefär ett års ålder och kan vandra hundratals kilometer under letandet efter en partner och en lämplig livsmiljö.En familjegrupp har ett revir på ca 1 000 km2. Vargen undviker människan och reviren brukar finnas i stora enhetliga skogsområden. Vargens viktigaste föda är älg, hjortar och harar. Särskilt unga ensamma djur kan ha svårt att fälla älg och kan då söka sig närmare bebyggelsen i jakt på föda.
Under 2000-talet har vargstammen växt i Finland. Antalet föryngringar, d.v.s. fungerande familjegrupper, var år 2005 omkring
Vargen är skyddad i den nationella jaktförordningen, som följer EU:s habitatdirektiv. Enligt jaktförordningen kan enstaka individer avlivas under vissa förutsättningar. Jord- och skogsbruksministeriet har uppgjort en skötselplan för vargstammen i Finland. Ett grundläggande mål med skötselplanen är att vargstammen skall tillåtas öka i västra Finland, d.v.s. fördelas jämnare över hela landet. Kringströvande vargar ses ofta i Svenskfinland och enstaka föryngingar kan ha inträffat under de senaste åren.
Det är viktigt att vargens skygghet för människan upprätthålls och gärna förstärks. Vargen betraktar boskap, i synnerhet får men även kor, som lämplig föda och kan riva oskyddade djur. Elförande stängsel har visat sig vara ett effektiv skydd mot vargar. Ett möte mellan hund och varg kan även vara ödesdigert för hunden, eftersom vargen kan uppfatta hunden som revirkonkurrent eller föda. Detta försvårar jakt med hundar i vargtäta områden. Vargar kan även riva oskyddade hundar på gårdsplaner.
Se kortfilmen om rödluvan och vargen [länk]
