Grunda havsvikar
Flador är Östersjöns njurar!
Grunda vikar, flador och glon är unika vattenekosystem som påträffas inom Östersjö-området, främst längs Bottniska vikens kuster och i Skärgårdshavet. De bildar föränderliga biotoper som utgör livsmiljöer för en mångfald växt- och djurarter. Dessa områden samlar också upp växtnäringsämnen (fosfor och kväve) och saktar ner vattenavrinningen från land. På så sätt bidrar de till att bromsa Östersjöns övergödning.
Fladorna är viktiga för fiskar, fåglar och många däggdjur
Fladorna är mycket produktiva vikar som ofta bottenfryser under vintern. De isbeläggs dessutom tidigare än havet utanför, vilket leder till en lång isperiod som tillsammans med det syrefria tillståndet är naturligt och befrämjar frigörelse av näringsämnen. På sommaren uppnår fladorna däremot en högre vattentemperatur än havsvattnet.
De näringsrika och varma fladorna utgör viktiga yngelproduktionsområden för fisk, såsom gädda abborre, mört, id och strömming. Grunda vikar, flador och mynningsområden är viktiga rast- och häckningsplatser för talrika fågelarter. Däggdjur, som utter, räv och grävling drar nytta av den rikliga tillgången på näring och det samma gäller havsörn, fiskgjuse och flera andra.
Hoten
Flador är beroende av tillrinnande vatten från den omgivande skogsmarken och är därför känsliga för förändringar i sitt tillrinningsområde. Dylika förändringar förorsakas ofta av mänskliga ingrepp såsom skogsdikningar, ovarsamma avverkningar och diverse avfallsutsläpp. Dessa kan leda till att övergödande eller försurande avloppsvatten kommer ut i viksystemet.
Förutom förändringar i tillrinningsområdet utsätts flador och glon ofta för direkta ingrepp i själva viken. Ingreppen utgörs bland annat av torrläggningar, sjösänkning, muddring, vägbankar, strandbebyggelse och småbåtshamnar. Dessa åtgärder bidrar på många sätt till störning av den naturliga successionen i viken. Olika slag av utbyggnad förändrar vikens naturliga karaktär, utgrävningar stör bottenlivet och frigör näringsämnen från bottnen och båttrafiken stör både vegetationsutbredningen, fågel- och fisklivet.
