Bättre naturvård i skogsbruket

Merparten av skogarna kommer att beröras av ekonomiskogsbruket även i framtiden. Därmed har skogsbruket ett tungt ansvar för bevarandet av skogsnaturens biologiska mångfald. Många skogslevande arter kan överleva i ekonomiskogar om särskilda naturvärden beaktas i skogsbruket. Under de senaste åren har anvisningarna för naturvården i skogsbruket utvecklats i en positiv riktning. Större hänsyn skall tas till små värdefulla livsmiljöer och till skyddade arters förekomster. Blandbestånd har blivit vanligare och sparträd i samband med slutavverkningar kommer att leda till en ökad mängd död ved jämfört med skogsbruket för 10-20 år sedan.

I praktiken ute på fältet är genomförandet av de nuvarande anvisningarna dock långt ifrån perfekt. Värdefulla livsmiljöer förstörs, död ved ”städas” från skogen i onödan, flygekorrens föröknings- och rastplaster försämras och förstörs, rovfågelbotråd avverkas o.s.v. Hela tiden minskar även arealen av gamla skogar, som inte ännu har gått igenom det moderna skogsbrukets odlingscykel från plantering till kalavverkning. I dag främjar skogsbrukets myndigheter och rådgivningsorganisationer ett schablonmässigt skogsbruk, som maximerar virkesvolymen genom plantering och skötsel av bestånd med jämnåriga träd av en eller några få arter och vilka slutavverkas efter en omloppstid på ca 80 år. Denna skogsbruksmodell har aldrig accepterats av alla skogsägare och skapar ett ensidigt skogslandskap, som är helt olikt naturskogen till vilken de skogslevande arterna har anpassat sig.

I Natur och Miljös vision om bättre naturhänsyn i ekonomiskogar ingår bland annat följande:

• Avverkningar bör på landskapsnivå planeras så att stora (> 10 ha) sammanhängande avverkningsytor och plantskogar inte uppstår.
• Mängden död ved bör ökas till minst 10 m3/ha för att skapa livsutrymme för arter som är beroende av död ved. Ekonomiskt ändamålsenligt vore att lämna kvar vindfällen. Viktigt är också att öka mängden bränd ved genom kontrollerad hyggesbränning och kvarlämnande av brandskadad ved från naturliga skogsbränder.
• Dikade skogsområden, där naturtillståndet inte ännu gått helt förlorat, bör återställas.
• Avgränsningarna av värdefulla livsmiljöer och förekomster av skyddade arter bör göras så att deras naturvärden verkligen bevaras. Kring särskilda livsmiljöer bör rejälta skyddszoner sparas för att bl.a. bibehålla mikroklimatet (t.ex. fuktighet).
• Sommaravverkningar bör undvikas med hänsyn till skogsfåglarnas häckning.

Natur och Miljö efterlyser även olika strukturella förändringar inom skogsbruket för att förbättra förutsättningen för naturhänsyn:

• Skogsbruksplaneringen och rådgivningen bör i högre grad beakta andra värden än maximering av virkesuttaget. Alternativ till den nuvarande virkesodlingsmodellen bör aktivt främjas av myndigheter.
• Den i Finland dominerande skogscertifieringssystemet (PEPC) saknar miljömässig trovärdighet och ger inget mervärde för skogsägaren. Natur och Miljö stöder utvecklingen av en nationell FSC-standard och vill främja i bruktagandet av den i Svenskfinland.
• De statliga subventionerna till skogsbruket bör reformeras. Ett första steg vore att slopa alla subventioner för gödsling, dikning, och byggande av skogsvägar. På sikt borde Finland följa Sveriges exempel och helt slopa subventionerna för virkesproduktion. Industrin kan nog betala fullt ris för sin råvara.
• Ökad fokus vid kvalitetsvirke. Genom att styra in skogsbruket på odling av kvalitetsvirke kunde markägarna få högre inkomster per hektar, vilket skulle minska trycket på att skogsmarken som helhet.