om_oss/var_historia
/Site/Data/812/Images/Layout/Headers/Default/Skrakungar.jpg
 

Naturskyddsframgångar under 40 år

01.04.2010 kl. 09:44
NoM och de andra miljöorganisationerna spelade en viktig roll då nationalparksnätverket utvidgades, de statliga skyddsprogrammen förverkligades och vården av kulturbiotoperna kom igång. Finlands Natur nr 2/2010.

Skyddet av ursprunglig natur har funnits med som en viktig del av Natur och Miljös verksamhet allt sedan förbundet grundades 1970. Då existerade bara nio national-parker; två hade grundats strax före kriget och ytterligare sju 1956. De här parkerna var koncentrerade till norra och östra Finland, medan kusten och skärgården helt saknade större sammanhängande skyddsområden. Nationalparkernas areal var knappt 2 000 kvadratkilometer.

Nationalparkstanken först i motvind…

Ulrica Cronström, verksamhetsledare och senare generalsekreterare för Natur och Miljö 1973–2002, berättar att NoM snart hakade på Finlands naturskyddsförbunds ansträngningar att få till stånd en utvidgning av nationalparksnätet.

– Vi såg som vår uppgift att bereda terrängen för nationalparkstanken inom den allmänna opinionen på svenskt håll, berättar Cronström. Hon betonar speciellt de goda kontakterna till vissa skärgårdsbor i nyckelposition, bland dem Anders Danielsson på Brunskär i Korpo. Han var medlem i Natur och Miljös styrelse och satt med både i kommittén och i delegationen för Skärgårdshavets nationalpark.
Under 1970-talet var arbetet för national-parkerna inte lätt då en allmänt fientlig inställning till naturskyddet var dominerande och statlig inblandning i den privata äganderätten inte sågs med blida ögon. Men nationalparkstanken mognade i alla fall på statligt håll och 1974 tillsatte statsrådet den så kallade nationalparkskommittén, med uppgift att ta fram ett program för grundandet av nya nationalparker. Myrutdikningar, kalhyggen och sommarstugornas explosionsartade utbredning var några av de mest aktuella hoten mot den orörda natur som ännu fanns kvar.

…men småningom grundades nya parker

Efter en hel del om och men offentliggjordes nationalparkskommitténs betänkande den 20 juni 1977. Enligt betänkandet skulle 42 nya nationalparker på sammanlagt 8 140 kvadratkilometer grundas på olika håll i landet och nio av de gamla parkerna skulle utvidgas. Betänkandet var baserat på omfattande naturinventeringar som utförts av både myndigheter och sakkunniga amatörer.
De nya nationalparksplanerna stötte på en hel del motstånd både lokalt och på riksnivå. I skärgården var man speciellt frustrerade över den bristfälliga och enbart finskspråkiga informationen från myndighetshåll. Natur och Miljö bidrog till att också den svenskspråkiga befolkningen fick ta del av betänkandet på sitt modersmål genom att publicera delar av det i Finlands Natur nr 4/1977. Jord- och skogsbruksministeriet köpte sedan upp en del av tidningens upplaga och använde artiklarna i sin svenskspråkiga informationsspridning.
Bland allmänheten fanns ändå ett brett stöd för att utvidga nationalparksnätet. Det tog sig uttryck bland annat i en massiv nationalparksdemonstration på riksdagshusets trappor den 11 februari 1978. Den 24 februari fattade sedan regeringen ett principbeslut om att grunda 17 nya nationalparker och utvidga sex av de existerande parkerna under en period på 15 år. År 1981 grundade riksdagen så 11 av de 17 nationalparkerna, bland dem Östra Finska vikens nationalpark och Lauhanvuori nationalpark i södra Österbotten. Här saknades dock ännu Ekenäs skärgårds och Skärgårdshavets nationalparker.

Hårt arbete för skärgårdsnationalparker

Natur och Miljös tidigare viceordförande, docent Torsten Stjernberg, hörde till pionjärerna när det gäller naturinventeringar i det område som skulle bli Skärgårds-havets nationalpark. Tillsammans med botanisten Leif Lindgren, även han tidigare aktiv i NoM:s styrelse och Ålands Natur och Miljös första ordförande, inventerade Stjernberg i mitten av 1970-talet stora delar av det nuvarande nationalparksområdet och lyfte fram de olika delarnas naturvärden. Resultaten från inventeringarna låg sedan som grund då Skärgårdshavets nationalpark grundades genom en speciallag den 1 januari 1983. Ett konkret resultat av Stjernbergs och Lindgrens omfattande fältarbete var att Jungfruskär med sina både biologiskt och kulturhistoriskt värdefulla lövängar kom att ingå i nationalparken.
Natur och Miljö stödde också aktivt grundandet av Ekenäs skärgårds nationalpark och medverkade till att parken ingick i regeringsbeslutet 1978 och officiellt grundades 1989.
Ulrica Cronström var under 1980-talet viceordförande i den statliga kommitté som förberedda grundandet av parken.
– Här gjorde ordförande Henrik Cederlöf, känd lokalpolitiker, historiker och rektor för Ekenäs gymnasium, ett mycket gott arbete, berättar Cronström.
Två NoM-aktiva som abetade hårt för att Ekenäs skulle få sin nationalpark var Gustav Munsterhjelm, miljöchef i Raseborg, och Kalevi Keynäs, mångårig ammanuens vid Tvärminne zoologiska station.
Idag är så gott som alla de objekt som nationalparkskommittéens föreslog 1977 skyddade på ett eller annat sätt. Finland har idag 35 nationalparker med en sammanlagd areal på 8 885 kvadratkilometer
– Nu 40 år senare kan Finlands folk vara tacksamt för att rätt sida vann i kampen om nationalparkerna, konstaterar Cronström.

Miljöorganisationer bidrog med sakkunskap

1970-talet präglades överlag av ett ökat tryck på naturmiljöerna. Insikten om behovet att bevara representativa prov på olika naturtyper i olika biogeografiska regioner växte fram. Att det utbyggda nationalparks- och naturparksnätet inte täckte detta behov hade blivit uppenbart. Mot denna bakgrund kom också skyddet av olika naturtyper så småningom i gång. Flera statliga kommittéer arbetade med att ta fram skyddsprogram för olika naturtyper. Miljöorganisationernas sakkunniga var starkt representerade i kommittéerna.
– Det visar hur starka organisationerna överlag var på 1970-talet, säger Cronström. Hon nämner som exempel NoM:s styrelsemedlem Erik Schulman, som deltog som förbundets representant i flera statliga skogsskyddsarbetsgrupper.
Under 1970- och 1980-talet grundades skyddsprogram för bland annat myrar, grunda insjöar, vattendrag som fordrar speciell vård, fågelsjöar och fågelrika havsvikar samt åsar och lundar. År 1990 kom det riksomfattande strandskyddsprogrammet och sedan slutet av 1990-talet har Natura 2000-programmet varit aktuellt.
Enligt Cronström medverkade NoM i hög grad till att havsvikarna och de biologiskt rika åmynningarna togs med i skyddsprogrammen som viktiga förbindelselänkar mellan sötvattens- och havsmiljöerna. De finskspråkiga miljöorganisationerna ville utvidga strandskyddet främst för att ge fler medborgare möjlighet till rekreation inom ramen för allemansrätten. Natur och Miljö lyfte å sin sida mer fram de biologiska och ekologiska motiveringarna till att skydda stränderna från exploatering.

Natura 2000

När det gäller EU:s Natura 2000-nätverk höll Natur och Miljö en lägre profil i den häftiga debatten i slutet av 1990-talet än till exempel Finlands naturskyddsförbund.
– Miljömyndigheterna betedde sig klantigt i den här frågan. Vi stödde programmet som sådant men ville inte kraftigt försvara det i den offentliga debatten eftersom det skulle ha uppfattas som försvar av myndigheternas agerande, säger Cronström och får medhåll av Torsten Stjernberg.
Istället lämnades fältet fritt för lantbruksproducenternas centralorganisationer både på finskt och svenskt håll att gå ut och fördöma Natura-programmet och den bristfälliga informationsspridningen kring detta.
– De gjorde det trots att de hade sina representanter med i den statliga kommitté som förberedde Natura-programmets förverkligande, något som NoM inte hade. MTK och SLC borde själva ha kunnat informera sina medlemmar betydligt effektivare, konstaterar Cronström.

Forsskyddet engagerade NoM

De rinnande vattnen var en naturtyp som särskilt under 1970- och 1980-talen var hotad. Kraftbolagen byggde ut forsarna i älvar och åar och de statliga vattendistriktena rensade åar och anlade översvämningsvallar på många håll särskilt i Österbotten. Vatteningenjörerna visade föga förståelse för att vattendragens ekosystem led svårt av de omfattande ingreppen. Speciellt naturlaxen och andra vandringsfiskar blev lidande.
I svenska Österbotten uppstod på många håll lokala motståndsrörelser mot exploateringen av åarna och älvarna. I Sydösterbotten ledde Gunnar Gröndahls kamp, tillsammans med likasinnade inom Sydbottens Natur och Miljö, till att Lappfjärds å kunde bevaras i någorlunda naturtillstånd.

I norra Österbotten förde bland andra Peter Sandbacka en envis kamp mot utbyggnaden av Perho å. Bygget av den stora kraftverksdammen vid Kaitforsen kunde dock inte förhindras. Andra aktiva motståndare mot utbyggnaden av de österbottniska vattendragen var fiskeribiologerna Rickard Hudd och Kjell Nybacka.
Den som gjorde den största kampinsatsen för att älvarna skulle få fortsätta att flyta fritt var ändå Henrik Österholm, Natur och Miljös ordförande 1978–1992. Han hade vuxit upp i trakterna kring Esse å och Kyro älv och kände varmt för att bevara sin barndoms älvlandskap. Han var också i högsta grad medveten om hur få de outbyggda vattendragen i Finland började bli under 1970-talet. Till professionen var han naturgeograf, och han representerade både sakkunskap och svenska Österbotten i den statliga forsskyddskommittéen.
– Henrik jobbade oerhört för forsskyddet. Han var den som hellre gick ut och inspekterade aktuella områden istället för att läsa om dem i teoretiska rapporter, berättar Ulrica Cronström.
Till hans metoder hörde att ta med folk på inspektionerna för att få dem att inse skyddsbehoven. Österholm fick i många fall majoriteten bland lokalbefolkningen på forsskyddets sida.
– Han hade en förmåga att välja rätt språkbruk oberoende om han diskuterade med direktören för ett kraftbolag, en vatteningenjör eller en markägare, berättar Torsten Stjernberg.
Som ett resultat av Österholms och många andra forskyddsaktivisters ansträngningar trädde slutligen forsskyddslagen i kraft 1987. Den innebar ett slut på utbyggnaden av de återstående fritt flytande älvarna och åarna.

Laglösa rovdjur och sälar

Natur och Miljö grundades i en tid då de stora rovdjuren i praktiken saknade skydd i lagstiftningen. Vargstammen uppgick till endast 50–60 djur som uppehöll sig närmast östgränsen. Jord- och skogsbruksministeriet delade frikostigt ut tillstånd att fälla varg.
– Det fanns mycket litet förståelse för att bevara vargstammen som en del av den biologiska mångfalden. Det förekom allmänt att man tog livet av vargar med hjälp av stryknin, berättar Ulrica Cronström.
Havsörnen hade varit fridlyst i flera decennier då NoM:s grundades 1970, men stammen var ytterst försvagad av miljögifter.
–Ändå förföljdes havsörnen allmänt långt in på 1970-talet, konstaterar Stjernberg, som varit verksam i WWF:s havsörnsgrupp allt sedan den grundades 1972.
Med sälarna var det inte mycket bättre bevänt. På 1960- och 1970-talen drabbades både gråsälen och vikaren hårt av miljögifterna DDT och PCB, som dramatiskt försvagade sälarnas fortplantningförmåga. Trots det tilläts en massiv slakt på både vuxna sälar och kutar långt in på 1970-talet. Till saken hör att statsmakten uppmuntrade till jakt på säl genom att betala ut skottpeng för dödade sälar. Rapporter om masslakt på säl från isbrytare förekom. Enligt professor Göran Bergmans beräkningar dödades 500 gråsälskutar längs Finlands kuster så sent som 1973.
– Bergman var en tidig föregångare i fråga om artskyddet och skyddet av skärgårdsnaturen i allmänhet. Detta framkom bland annat i hans roll som huvudredaktör för årsboken Finlands Natur, som utgavs av Finlands naturskyddsförening 1941–1970. Hans banbrytande sammanställningar av jaktstatistik visade tydligt på sälpopulationernas nedgång och på behovet att begränsa jakten, berättar Stjernberg.
Småningom övertygades också jaktmyndigheterna om att de stora rovdjuren och sälarna måste få ett bättre skydd. Gråsälen fridlystes från all jakt 1981 och vikaren 1989. Då miljögifthalterna småningom minskade ökade också populationerna av speciellt gråsäl. Men ännu i dag begränsas vikarstammens tillväxt av det faktum att en femtedel av honorna är sterila.
– Dagens jakt på gråsäl i syfte att utnyttja den som förnybar naturresurs är försvarbar. Däremot tål vikarpopulationen inte ännu jakt, konstaterar Stjernberg, och understryker att vikarens situation i Finska viken och sydvästra Finlands skärgård är ytterst prekär.

Utter och rödlistor

För Natur och Miljö var uttern en art som hamnade i fokus under 1980-talet. Bakgrunden var att uttern enligt Torsten Stjernbergs och Nina Hagner-Wahlstens undersökningar minskat starkt i kusttrakterna under 1970- och 1980-talen och till stor del försvunnit. Natur och Miljö lyckades engagera ett antal utterinventerare som speciellt i Österbotten ivrigt sökte utterspår längs älvar och åar. I södra Finland var Sjundeå å med tillrinningsområde föremål för NoM:s specialintresse och en orsak till att NoM:s naturskola kom att grundas här. Den fick i ett senare skede namnet ”Uttern”.
– Utterinventeringarna var ett bra sätt att få mänskor att bli intresserade av naturen i deras hemtrakt, säger Cronström.
De insamlade observationerna utgjorde dessutom viktigt basmaterial då utterns situation i Finland bedömdes i en forskningsrapport från Finlands miljöcentral 1999.
Natur och Miljö har också följt med arbetet med att göra upp tillförlitliga förteckningar (”rödlistor”) av hotade arter i Finland. Torsten Stjernberg satt med som Natur och Miljös representant i kommittéen för de två första rödlistorna som utgavs 1986 och 1991.

Röjningsläger för naturens bästa

När det gäller praktisk naturvård var Natur och Miljö en av de första organisationer som arrangerade talkoläger där gamla kulturbiotoper restaurerades. Lägret i augusti 1979 lockade ett tjugotal ivriga deltagare, som röjde och restaurerade de gamla, igenväxande ängsmarkerna i Brunskärsarkipelagen i Korpo. Röjningsarbetet utfördes på Konungsskär och Bärsskär samt på Boskär nära Berghamn i Nagu, öar som idag ingår i Skärgårdshavets nationalpark.
Röjningslägren i nationalparken kom i fortsättningen att arrangeras av WWF. En del av Natur och Miljös lokalföre-ningar har under årens lopp haft egna ängsröjnings- och slåtterprojekt. Sådana är till exempel Tegelbruksbacken i Kristinestad (Sydbottens Natur och Miljö), ängarna vid Raseborgs slottsruiner (Raseborgs Natur och Miljö) och Sibbo naturskyddares slåtter-äng i norra Paipis.

Böcker om naturskydd

Natur och Miljö har satsat stort på svenskspråkig informationsspridning under årens lopp. Många av de böcker som förbundet gett ut, antingen i eget namn eller på Miljöförlaget, gav ingående och aktuell information om naturskydd. Här är ett litet urval av dessa böcker:


–  Johan Ulfvens & Annika Luther 1982:
Naturfredning : en handbok från Natur och Miljö. 36 s.
–  Olli Järvinen och Kaarina Miettinen 1988: Sista paret ut? 256 s.
(gavs ut även i Sverige och övriga Norden i samarbete med Svenska
naturskyddsföreningen)
–  Annika Luther 1990: En art behöver sin miljö. 112 s.
–  Henrik Österhom 1992: Utmaningar. 112 s.

Magnus Östman