”Allt som existerar naturligt i skogen ska finnas där”
Den österbottniska familjen Backman vet hur det är att gå mot strömmen. Familjen har motsatt sig kalhyggen i decennier under en tid då det var svårt att satsa på hållbart skogsbruk.
– Se här hur den här trädstammen är full av tickor. Vi har lämnat mycket död ved i skogen för att främja den biologiska mångfalden efter vår senaste plock- och luckhuggning, säger Torgny Backman och hastar vidare med hunden.
Backman är forskare i biologi vid Helsingfors universitet och suppleant i miljöorganisationen Natur och Miljös styrelse. Hans familj äger cirka 70 hektar skog i Närpes i Sydösterbotten. Skogen avverkas småskaligt i etapper. Metoden går under benämningen kontinuitetsskogsbruk.
– Min farfar sade att ”allt som existerar naturligt i skogen ska finnas där”. Den inställningen har präglat vår syn på skogsbruket här i Närpes i tre generationer, säger Backman.
Vi traskar i regntung skogsmark som ligger i närheten av det hemman i Tjärlax där Torgny Backmans farfar levde största delen av sitt liv.
– Här myllrar det av liv. Många insekter håller till mellan barken och trädet, säger Backman och lyfter försiktigt på barken på en trädstam som har lämnats kvar på marken.
Kalhyggen ett nytt påhitt
Att bedriva kalhyggen är egentligen ett ganska nytt påfund. Finland övergick i stor skala till kalhyggen först under vinter- och fortsättningskriget på 1940-talet då det rådde stor efterfrågan på ved. Före kriget tilläts kalhyggen endast i undantagsfall. I dag kalhuggs cirka 140 000 hektar skog varje år, trots att 77 procent av finländarna motsätter sig kalhyggen, uppger WWF Finland.
– Det som i dag kallas för kontinuitetsskogsbruk är egentligen traditionellt skogsbruk. Det innebär att du hugger ned enstaka träd eller trädgrupper med jämna mellanrum, men ändå har skogen kvar.
Familjen Backmans vägval har kantats av tistlar. Det har inte alltid varit lätt att bemöta de regionala skogsrådgivarnas förmaningar och påbud.
– Hur konstigt det än låter så existerade det ett hårt tryck på skogsägarna att de skulle kalhugga sina skogar förr i tiden. Min farfar vägrade, vilket vållade en del problem i kontakterna med Skogscentralen. Han betraktades säkert som en bångstyrig bråkstake av vissa personer, berättar Backman.
Skogscentralen krävde också att alla björkar skulle avverkas för att bereda plats för barrträd.
– En skog här i trakten har av hävd bestått av alla möjliga trädslag. I ett kalhygge skövlas allt och sedan planterar man tall eller gran i stället medan man röjer bort andra trädslag. Det skapar monotona planteringar som har liten tillstymmelse till liv i jämförelse med den artrika naturskogen.
Vår diskussion avbryts av en större hackspett och dess taktfasta näbb som hackar hål i en torrfura på endast 20 meters avstånd från den plats där vi står i skogsgläntan. Hackspettens svart-vit-röda fjäderskrud glimtar till mellan trädstammarna.
– De trädstammar som lämnas kvar och står upprätt hyser viktig föda för många fågelarter. Det rör sig mycket hackspettar här i vår skog.
Svampar och träd i symbios
Sveriges lantbruksuniversitet gick nyligen ut med nya forskningsrön som visade att största delen av alla svampar försvinner för en mycket lång tid efter ett kalhygge.
Nästan alla matsvampar i de finska skogarna är så kallade mykorrhizasvampar, vilket betyder att de lever i symbios med träd. Ett finmaskigt nätverk av svamptrådar löper under marken längs med trädets rötter. Om träden huggs ned försvinner också svamparna.
– Det kan ta tiotals år innan riskor, kremlor och andra matsvampar återvänder till ett skogsområde efter ett kalhygge. Svamparnas mykorrhiza dör när alla träd huggs ned. Svamparna måste återkoloniseras genom sporer från en närliggande skog om det finns en sådan.
Backman förundrar sig över den finländska ivern att fortsätta med kalhyggen i en internationell kontext.
– Allt fler länder har fått upp ögonen för fördelarna med kontinuitetsskogsbruk. Vi ligger långt efter i utvecklingen i jämförelse med till exempel Tyskland där man knappt bedriver kalhyggen över huvud taget längre.
Den finska skogslagen ändrades 2014. Efter det har det varit fritt fram att satsa på kontinuitetsskogsbruk. De finska skogscentralerna har likaså frångått kutymen att rekommendera kalhyggen för alla skogsägare. Trots det tar det tid för nya sedvänjor att växa fram.
– Våra rågrannar genomdrev kalhyggen där borta invid vår mark, säger Backman och pekar på en ås som omges av böljande åkrar.
Efter grannarnas kalhyggen slog stormen till och fällde en halv hektar träd i den närbelägna skogsdungen som ägs av Backmans familj. För att bevara grannsämjan har ingen påtalat förlusten, men förtretelsen bubblar under ytan.
– Vi tog skeden i vacker hand och lämnade en massa död ved på området. Vi får se om trädstammarna lockar till sig nya arter.
Plånboken i skogen
Inställningen till kalhyggen väcker starka känslor i bygden.
– De lokala markägarna har ju sin plånbok i skogen. Det är förståeligt att många vill få så stor ekonomisk utdelning som möjligt på en gång genom att hugga ned hela skogen, men efter det har man bara utgifter och först efter decennier går det att sälja virke igen. Det tar dessutom upp till 30 år innan kolupptagningen och markens mycel har återställts.
Backman anser att skogsbolagen har sina fingrar med i spelet genom att utöva påtryckning på skogsägarna.
– Skogsbolagen vill ha stora volymer av den billigaste råvaran, alltså massaved. Då är frestelsen stor att man som skogsägare hugger ned rubb och stubb, trots att stockförsäljning egentligen vore lönsammare.
Backman medger att det kräver planering för att kunna satsa på kontinuerligt, traditionellt skogsbruk.
– Här har pappa byggt en skogsväg för att underlätta vår plock- och luckhuggning. Om man saknar egna skogsmaskiner och traktorer är det inte lika lätt att bereda mark för kontinuitetsskogsbruk. Alternativet är att anlita lokala entreprenörer för jobbet.
Torgnys familj har i år gått in för att skydda en del av sina skogar inom ramen för Metso-programmet. Beslutet kommer att inbringa en skälig ersättning som möjliggör investeringar i familjens gårdar i Närpes.
– Jag kommer att få tillstånd att bedriva biologisk forskning i den skog som ska ingå i Metso-programmet. Och så har vi utlovats möjligheten att hämta död ved till området. Det känns fint att den skogsmiljö som har betytt så mycket för min farfar och farmor och resten av vår familj nu blir skyddad, säger Torgny Backman.
Text & bild: Mikael Sjövall
