Foto: Europeiska parlamentet - Architecture Studio / Mathieu CUGNOT, European Union 2017

Varför är det svårt att utforma miljöpolitik?

Klimatet ändras oavsett vad människan gör, men meningen med miljö- och klimatpolitik är att minska människans oproportionerligt stora inverkan på klimatet på sikt.

Klimatpolitik handlar långt om att minska på de mänskliga effekterna på klimatet och de skador som redan skett. Att totalförbjuda (antropogena) koldioxidutsläpp anses inte vara ett effektivt sätt att lösa klimatkrisen. Det kunde leda till ostabilitet och oro. Istället räknas bland annat utsläppskvoter och skatter som möjliga lösningar. Genom att göra det dyrt att orsaka utsläpp skapar det incentiv för att vilja komma fram till alternativa lösningar. Även subventionering av klimatsmarta teknologier och metoder kan användas för att minska på koldioxidutsläppen. På vissa håll behöver vi helt enkelt ändra våra levnadsvanor, till exempel i fråga om konsumtionsvanorna. Andra ändringar behöver nödvändigtvis inte påverka individens handlande. Genom att exempelvis se över fastigheter i samhället kan vi göra långsiktiga besparningar. Bostäder behöver vara välisolerade, för att inte spilla ut värdefull värme i onödan.

Effektiv energipolitik i nyckelroll

Men vad är det som orsakar utsläpp i samhället? Energisektorn står för cirka 75 % av de totala koldioxidutsläppen. Effektiv energipolitik behövs för att minska på koldioxidutsläppen – utsläppen kunde minskas drastiskt genom en omjustering från fossila till förnybara energikällor.

Tillgången till ren energi beror dock mycket på till exempel geografiskt läge. Danmarks vindmöllor, Norges vattenkraft och Islands geotermiska anläggningar gör det relativt lätt för dessa länder att producera ren och stabil energi för sina medborgare. Finland har till exempel inte liknande resurser – istället har vi förlitat oss på till exempel torvförbränning och planerar eventuella vindkraftverk i Sápmi (Lappland). Bägge två är problematiska, dels ur ekologisk synvinkel och dels ur social synvinkel.

Teknologisk utveckling är ett sätt för länder att uppnå sina klimatmål, som dessutom påverkar BNP:n positivt. Tekniken gör produktionen mer effektiv, i och med att det krävs mindre mängd råvaror per producerad enhet, och hjälper oss att minska på den skadan som redan skett. Dock är satsningar på klimatsmart teknologi inte helt problemfria. Jevons paradox är ett bra exempel på detta – effektivisering av teknologi leder inte alltid till att vi förbrukar mindre resurser, utan snarare till att vi i slutändan producerar mera. Dessutom kan nya innovationer leda till monopoler och dyra patenter. Det handlar alltså delvis om att hitta balansen mellan innovation och rättvisa – i och med att klimatkrisen är ett globalt problem ska inte fattigare länder, traditionellt den globala södern, bli utanför den tekniska utvecklingen.

Internationella avtal för globala utmaningar

Global samordning är ett måste i klimatpolitiken på grund av problemets globala omfattning. Besluten och måluppsättningen måste ändå ske på nationell och lokal nivå och samtidigt ta i beaktande de regionala skillnaderna. Då alla inte har samma förutsättningar och resurser, kan inte målen och tillvägagångssätten vara identiska. I och med att klimatpolitiska åtgärder och konsekvenser i många fall kostar produceraren (till exempel företaget eller landet) medan nyttorna inte fördelas jämt, finns det risk för så kallade fripassagerare. För att verkställa framgångsrik klimatpolitik måste det alltså finnas internationella avtal som binder de flesta, om inte alla, länder till någon form av mål.

För att verkställa framgångsrik klimatpolitik måste det alltså finnas internationella avtal som binder de flesta länder till någon form av mål.

Bland de främsta klimatavtalen kan nämnas Kyotoprotokollet från 1997 och Parisavtalet från 2016. Kyotoprotokollet är en så kallad top-down beslutsprocess - besluten gjordes på internationell nivå. Parisavtalet hade annan infallsvinkel där länder själva fick bestämma över hur de minskar på utsläppen. Kyotoprotokollet är ett exempel på ett avtal som i längden inte fungerade för några av de länder med störst utsläpp: Kina och USA. Strikta krav och precisa siffror visade sig inte vara effektiva och detta blev grunden till Parisavtalet där länder själva får bestämma om sina klimatmål.

För stränga omjusteringskrav kunde till exempel leda till uppsägningar, försämrad livskvalitet för många och hastade beslut som inte är hållbara i längden. På individnivå kunde ökade bränslekostnader påverka låginkomsttagare och individer som bor i landsbygden oproportionerligt mycket. Klimatpolitik ska alltså inte minska på låginkomsttagarnas handlingsförmåga mera än någon annans.

Generationsöverskridande klimatpolitik

Klimatkrisen påverkar mest negativt dem som bor i varmare länder, alltså generellt fattigare länder med mer problem med matsäkerhet, energiproduktion och vattendistribution. Dessa områden har sämre utgångsläge från första början och har inte möjlighet att i lika stor omfång tackla problemet som västvärlden. Ritchie och Roser (2017) sammanfattar bra problematiken med välfärd och utsläpp: det finns länder med hög välfärd men höga utsläpp, samt länder med låg välfärd och låga utsläpp. Beslutsfattare av klimatpolitiska åtgärder måste ha detta i tankarna vid utformandet av olika policyåtgärder. Utmaningen är att minska på utsläppen utan att alltför drastiskt minska på välfärden för de rika länderna. Samtidigt behöver man kunna öka på välfärden utan att öka på utsläppen i de fattigare länderna.

Beslutsfattare kan även ta generationspolitik i beaktande vid utformandet av klimatåtgärder. Enligt Brundtlandkomissionen är hållbar utveckling sådan utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra framtida behov. Rättvis fördelning av ansvar och möjligheter baserar sig alltså inte enbart på geografiskt läge och utveckling utan även på rättvisa över generationer.

Miljöpolitik är svårt, mångfacetterat och komplext. För att komma fram till rättvisa, effektiva och långsiktiga lösningar behövs experter inom alla vetenskapsområden och synvinklar från alla världens hörn. Det finns inte ett rätt svar och ingen lösning kommer vara problemfri – men alla lösningar för oss lite närmare mot en rättvis och hållbar framtid.

27.5.2021
Veera Julin
Nationalekonom och förbundsassistent vid Natur och Miljö

Källor:
Brundtland, G. H., Khalid, M., Agnelli, S., Al-Athel, S., & Chidzero, B. J. N. Y. (1987). Our common future. New York, 8.
Owen, D. (2010). The efficiency dilemma. The New Yorker, 12 december 2010.
Ritchie, H., & Roser, M. (2017). CO₂ and greenhouse gas emissions. Our world in data.
Soimakallio, S., Sankelo, P., Kopsakangas-Savolainen, M., Sederholm, C., Auvinen, K., Heinonen, T., Johannson, A., Judl, J., Karhinen, S., Lehtoranta, S., Räsänen, S. & Savolainen, H. (2020). Turpeen rooli ja sen käytöstä luopumisen vaikutukset Suomessa. Sitra
Miettinen, P. (2018). Samerna kämpar mot vindkraftverk. HBL, 6 fabruari 2018.

Taggar