Foto: Tuuli Solhagen

Beslut som bygger på forskning kräver tålamod

Nyligen publicerades resultaten från en vetenskaplig undersökning om hur skarvar äter abborre i Kvarkens skärgård. År 2018 fäste forskaren Lari Veneranta vid Naturresursintitutet (LUKE) särskilda märken på 2000 abborrar och letade sedan efter märkena bland skarvspillning på närliggande skarvkolonier. Han hittade 9 procent av märkena. På basen av detta material drar forskarna slutsatsen att totalt 20-33 procent av abborrarna som märktes blev ätna av skarvar. Forskarna konstaterar att abborrpopulationerna påverkas av skarvarna i närheten av stora kolonier.

Nyheten om den nya rapporten väckte som väntat uppmärksamhet.

”Vad var det vi sade?”

”Det där har yrkesfiskare vetat redan i många år. Varför lyssnar ingen på oss?”

I flera kommentarer har Natur och Miljö kritiserats för att inte ha förtroende för skärgårdsbornas egna erfarenheter. Klyftan mellan personliga erfarenheter och kunskap som baserar sig på en vetenskaplig metod gör sig ofta synlig i miljödebatten i Svenskfinland. För Natur och Miljö, vars uttalade policy är att basera sin policy på forskning, är problematiken kring de två kunskapstraditionerna väldigt bekant. Konflikten har vållat mig mycket huvudbry under min tid som verksamhetsledare.

Bakom de skarpa kommentarerna från ”fältet” ser jag en frustration över att NTM-centralen inte har beviljat så många och så omfattande undantagslov för att skrämma och döda skarvar som yrkesfiskare har önskat.

Klyftan mellan personliga erfarenheter och kunskap som baserar sig på en vetenskaplig metod gör sig ofta synlig i miljödebatten i Svenskfinland

Låt mig påminna om basfakta:

Skarven är, i likhet med de flesta fågelarterna i Finland, fredad. 26 fågelarter har klassats som viltarter vilkas jakt regleras av jaktlagen (som bl.a. förbjuder vårjakt) och några få arter är ”fredlösa”, d.v.s. icke-fredade. Till den senare gruppen hör bl.a. kråka (Corvus corone) och kaja (Corvus monedula). I enlighet med EU:s fågeldirektiv som har implementerats i vår nationella naturvårdslag, kan undantag från det allmänna fågelskyddet beviljas om vissa kriterier uppfylls.

Ett av kriterierna som skall uppfyllas är att fåglarna skall ge upphov till betydande skador. I en rättsstat som Finland görs den här bedömningen av en myndighet. Alla skall vara lika inför lagen. Det betyder att skadan måste vara trovärdigt dokumenterad. Det räcker inte med att en sakhörig (t.ex. en yrkesfiskare) själv bedömer att minskade fångster uttryckligen beror på skarvar.

Vår – och nu syftar jag på både skärgårdsbornas och forskarnas – kunskap om vad som sker i havet är bristfällig. En enskild art, t.ex. abborren, påverkas av både naturliga faktorer och av människans aktiviteter. Fiskpopulationer i Kvarkens skärgård påverkas av bl.a. fiske, sura utsläpp från dikade sulfatjordar, muddring av grunda havsvikar som är livsviktiga för yngelproduktionen och övergödningen av havet. Också naturliga fenomen kan överraska: Nyligen har forskare upptäckt att storspiggen kan ha en betydande inverkan på populationer av rovfiskar som abborre och gädda i kustområden.

Hur mycket man än på ett personligt plan sympatiserar med en enskild yrkesfiskare så är jag övertygad om att de flesta finländare tycker att domstolar och myndigheter skall fatta beslut på basen av fakta som verifierats med en vetenskaplig metod.

Kvalitetssäkring tar tid, även inom vetenskapen. Jag själv och andra medlemmar i den österbottniska samarbetsgruppen för skarv fick redan för en tid sedan ta del av de preliminära resultaten från Lari Venerantas forskning. Faktum är att Lari själv är medlem i samarbetsgruppen. Det är först nu, när forskningsrapporten har publicerats i en vetenskaplig journal, som myndigheter kan börja hänvisa till resultaten i sina beslut. Jag har full förståelse för frustrationen blad yrkesfiskare, men det tål att upprepas: I det långa loppet vinner vi alla på att myndigheter inte fattar beslut på lösa boliner.

När en myndighet fattar beslut om undantag från lagens skyddsbestämmelser för en viss fågelart, påverkas indirekt skyddet av alla fågelarter i Finland: Om en person får tillstånd att avvika från lagstiftningen gällande en fredad art på vissa grunder, så bör en annan person få tillstånd att avvika för en annan arts del på samma grunder. Så agerar myndigheter i en rättsstat.

Den nu aktuella undersökningen av skarvens predation på abborre är inte den första vetenskapliga studien i ämnet, men den är viktig för behandlingen av ansökningar om undantagstillstånd eftersom försöket gjordes i Kvarken.

Vad händer härnäst?

Löser den nya forskningsrapporten alla problem inom skarvpolitiken? Svaret är dessvärre: Nej, tyvärr. Även om det nu finns vetenskapliga belägg för att skarven är en faktor som påverkar abborrfisket, återstår många öppna frågor kring effekterna av olika sätt att skrämma och döda skarvar. Det har funnits uppenbara brister i faktaunderlaget i ansökningar om undantagstillstånd och det har NTM-centralen inte kunnat blunda för.

Även om det nu finns vetenskapliga belägg för att skarven är en faktor som påverkar abborrfisket, återstår många öppna frågor kring effekterna av olika sätt att skrämma och döda skarvar.

Forskningsprojektet om skarvens predation på abborre i Kvarken finansierades av den Europeiska havs- och fiskerifonden. Nu borde fondens resurser styras till att forska i hur människan kan påverka skarvarnas beteende och hur olika sätt att begränsa skarvkoloniernas storlek påverkar andra arter, inte minst andra fredade fågelarter som lever sida vid sida med skarvarna. Det här föreslog Natur och Miljö redan när den regionala åtgärdsplanen för skarv i Österbotten utarbetades.

Text av:

Bernt Nordman

Verksamhetsledare för Natur och Miljö

Frågor? Kontakta oss!

  • Bernt Nordman

    Verksamhetsledare

    E-postadress: bernt.nordman (at) naturochmiljo.fi

    Telefonnummer: 045 2700 313