Vi värdesätter din integritet

Vi använder cookies för att förbättra din surfupplevelse, visa personligt anpassade annonser eller innehåll och analysera vår trafik. Genom att klicka på "Acceptera alla" samtycker du till vår användning av cookies.Läs mer om de cookies vi använder.

Vi värdesätter din integritet

Vi använder cookies för att förbättra din surfupplevelse, visa personligt anpassade annonser eller innehåll och analysera vår trafik. Genom att klicka på "Acceptera alla" samtycker du till vår användning av cookies.Läs mer om de cookies vi använder.

Dina cookieinställningar har sparats.
Foto: Peter Franken / Unsplash

Reflektioner om finländarnas klimatattityder

Inom Natur och Miljö och i många andra kretsar med personer med ett långvarigt miljöengagemang växer frustrationer över att klimatkrisen ännu har en ganska liten inverkan på beslut i samhället. Visst, inför riksdagsvalet 2019 fick klimatfrågan ett stort utrymme i valdebatten, inte minst tack vare kampanjen Oersättlig (Korvaamaton) och den nya regeringens program har många fina målsättningar, men varför går det så himla långsamt?

En omfattande undersökning om finländarnas åsikter gällande klimatförändringen ger många värdefulla svar på frågan. Svaren samlades in i februari-mars i år (2020) och samplet är så stort (drygt 4000 personer) att felmarginalen är hyfsat liten. Svaren är tyvärr inte representativa för landskapet Åland. För en mera representativ analys av hela Svenskfinland, läs den senaste rapporten om Barometern.

Var fjärde finländare anser att klimatförändringen är ett naturligt fenomen och det stora flertalet är ännu lite osäkra på vilken roll människan har. Det här är anmärkningsvärt mot bakgrunden att en väldigt enig forskarkår i flera decennier har förklarat att människan påverkar klimatet genom utsläpp av växthusgaser och genom att förstöra kolsänkor som tropisk regnskog.

Den vedertagna vetenskapliga definitionen av klimatförändringen är uttryckligen de förändringar som människan har åstadkommit under det senaste seklet, men från forskarnas kamrar är vägen lång till varje hem och hus i vårt vidsträckta land. Bildningsuppdraget blir inte precis lättare av att det fortfarande finns enträgna ”denialister” som ifrågasätter slutsatserna i IPCCs rapporter, t.ex. på tidningarnas insändarspalter och kommentarfält. Vetenskapen går framåt genom att etablerade sanningar ifrågasätts, men tyvärr har vulgärdebatten i media ingenting med vetenskap att göra.

För få ledande politiker har hittills vågat driva en ambitiös klimatpolitisk linje i det splittrade opinionsklimatet. Det råder ingen tvekan om att klimatskeptikerna har lyckats bromsa politiska beslut, men nu är andelen tvivlare lyckligtvis så liten att det egentligen är bara ett större parti som längre skyltar med att klimatkrisen är båg.

För få ledande politiker har hittills vågat driva en ambitiös klimatpolitisk linje i det splittrade opinionsklimatet.

Svåra nyheter och skuldbeläggning

Rapporten belyser några intressanta skillnader mellan finlandssvenskar och språkmajoriteten i Finland. En klart större andel av finlandssvenskarna (51 %, jämfört med medeltalet för alla finländare: 40 %) tycker att nyheter om klimatet är svåra att ta till sig och att klimatdebatten är skuldbeläggande. Enligt rapporten finns det en tydlig koppling mellan de två faktorerna: De som tycker att nyheterna om klimatet är svåra att ta till sig upplever också att klimatdebatten är skuldbeläggande.

Även om de finlandssvenska mediehusen med Yle, KSF Media och HSS i spetsen har gjort fina satsningar på klimattemat kommer vi inte ifrån faktum, att de finska mediehusen har betydligt mera resurser för popularisering av den komplicerade klimatkrisen.

Det som blivit väldigt uppenbart under de senaste åren är att myndigheternas och forskningsinstitutionernas, men också tredje sektorns satsningar på svenskspråkig kommunikation har varit väldigt blygsamma. Ett undantag värt att lyfta fram är Sitra.

Även om de finlandssvenska mediehusen med Yle, KSF Media och HSS i spetsen har gjort fina satsningar på klimattemat kommer vi inte ifrån faktum, att de finska mediehusen har betydligt mera resurser för popularisering av den komplicerade klimatkrisen.

Skuldbeläggningen, då? Hela 74 procent av finlandssvenskarna tycker att individen har skuldbelagts i klimatdebatten. Motsvarande siffra för alla finländare är 61 procent. Det är uppenbart att frågeställarna tänker att skuldbeläggning är någonting negativt, även om skuldkänslor också är en viktig drivkraft för förändring.

Jag har inte någon vattentät förklaring till vad som ligger bakom finlandssvenskarnas reaktioner, men kanske att diskussionen om flygskam träffar ganska många. På grund av Svenskfinlands geografi har bilen (eller just det, bilarna…) en central roll i vår livsstil. Här på Natur och Miljö har vi varit överraskade över hur ettrigt SLC har reagerat på kritiken gällande utsläppen av växthusgaser från uppfödningen av boskap. Den starkt polariserade köttdebatten kan vara en bidragande orsak till känslan av skuldbeläggning.

Kolfotspåren

En av rapportens hoppingivande slutsatser är att hälften av finlandssvenskarna känner en konflikt mellan den egna livsstilen och det som skulle vara bra för klimatet. Det är klart flera än finländarna i medeltal. Det att man upplever en konflikt är i bästa fall ett första steg mot ett förändrat beteende, men det är inte säkert. Här ger undersökningen ett nedslående besked: Över hälften av finländarna svarade att en känsla av dissonans inte betyder att man ändrar sitt beteende.

Till de mest uppseendeväckande resultaten i gallupen hör att en stor del av finländarna anser att de själva lever ett miljömässigt ganska hållbart liv. Man ser en tydlig trend i svaren: yngre finländare tvivlar mera på detta än äldre. Tyvärr ger en sådan här ögonblicksbild inte svar på frågan om det är en generationsfråga eller om attityderna är kopplade till ett visst livsskede.

Den här attityden innebär, att politiker som driver på striktare normer, miljöskatter eller andra styrmedel som stöder en förändring av våra invanda handlingsmönster inte kan vara säkra på att få ett förnyat mandat av väljarna.

Personligen är jag inte jätteöverraskad över den positiva självbilden. Jag stöter väldigt ofta på argument att sopsortering eller närproducerad mat likställs med en klimatsmart livsstil. När det kommer till kritan är klimateffekterna av vår konsumtion allt annat än enkla att reda ut. Bara en liten del av de klimatstörande utsläppen uppstår där den enskilda finländaren befinner sig, t.ex. i bilens förbränningsmotor eller i oljepannan i egnahemshusets källare. Det mesta sker långt bort i produktionskedjorna och alla producenter är inte stormförtjusta över att förklara alla detaljer om hur produkter och tjänster produceras.

Även om metoderna att räkna ut kolfotspår har utvecklats enormt och många produkter och tjänster idag skyltar med märkning, så är det fortfarande jobbigt att ta reda på effekterna av de egna valen. Uträkningar av medelfinländarens kolfotspår ger dock ett entydigt svar: De allra, allra flesta av oss borde göra mycket annorlunda val i vardagen om vi skall hålla oss till den personliga CO2e-budgeten som beaktar den globala jämlikheten.

Global solidaritet och moraliskt ansvarstagande har hittills inte varit utmärkande för den finländska folksjälen, åtminstone inte i jämförelse med vårt västra grannland. Däremot står det finländska ingenjörskunnandet högt i kurs. Det här syns även i gallup, hävdar jag. Påståendet ”Finländarnas åtgärder är betydelselösa för klimatförändringen” kan man tolka på två sätt: Antingen räknar man koldioxidekvivalenter i förhållande till alla utsläpp på global nivå, eller så reflekterar man över vilken politisk betydelse det har att ett av världens lyckligaste folk och mest välbärgade samhällen visar exempel i omställningen. 40 procent av finländarna och hela 50 procent av finlandssvenskarna tyckte att känslan av meningslöshet är en av de tre viktigaste faktorerna som minskade viljan att göra klimatåtgärder.

En närbesläktad fråga i gallupen var påståendet att det vi gör i Finland är till ingen nytta, eftersom de andra inte gör tillräckligt. Hälften av finländarna håller med om detta. Jag är inte överraskad. Det är svårt att undgå nyheter om Bolsonarios politik som är förödande för Amazonas, polackernas desperata försvar av den smutsiga brunkolen och Trumps vettvilliga stöd till utvinning av fossila bränslen. Men det finns också andra berättelser, de om vindkraftsparkerna i Afrika, de om solpanelerna i Kina, den explosionsartat ökade intresset för proteinrik vegetarisk mat. Omställningen till ett fossilfritt samhälle är på gång i alla delar av världen.

Det budskapet skall jag och mina kolleger på Natur och Miljö satsa lite mera på framöver. Vi hoppas att det kommer att synas i nästa gallup om finländarnas klimatattityder.

30.9.2020
Bernt Nordman
Verksamhetsledare för Natur och Miljö

Taggar